När vi julklappshandlade till andra nu senast så blev det förstås några böcker till oss själva också. Som alltid. Fast den här gången kunde vi varken kalla det för julklappar till oss (för det hade vi andra), eller säga att vi hade förtjänat det för att vi stått ut med att gå omkring i julhandelshetsen (för det gjorde vi inte, vi handlade allt före december). Så då köpte vi helt enkelt böckerna ändå och kallade dem för "kalla-dem-vad-du-vill-bokpresenter"...
En av de böckerna var Syndafall i Wilmslow, av David Lagercrantz. Det är en roman om Alan Turing, en fiktiv berättelse på gedigen faktagrund. På sätt och vis en biografi i romanform, som tar formen av polisthriller eller deckare, men en där den person som porträtteras inte riktigt kommer in i handlingen förrän efter sin död (även om hans liv tecknas genom många tillbakablickar).
Alan Turing, 1912-1954, var matematiker och logiker, och hann under sitt 42-åriga liv lägga en stor del av grunden för vår moderna informations- och datorteknologi. Hans stora verk var On Computable numbers, där han föreställde sig en maskin som skulle kunna räkna varje räkningsbar sekvens, en maskin han kallar The universal computing machine (David Lagercranz översätter det i Syndafall i Wilmslow med "universalmaskin").
"It is possible to invent a single machine which can be used to compute any computable sequence" (citat ur On computable numbers)
Nu kan man tycka att det att dra upp grunderna för en kommande datormaskin redan 1936 är imponerande nog i sig, men Alan Turings matematiska och logiska snille kom också till stor användning i arbetet med att knäcka tyskarnas kodade meddelanden. Även där tänkte han i maskinbanor och konstruerade en elektromekanisk maskin som kunde göra det de mänskliga dechiffrerarna gick bet på (och framförallt göra det så snabbt som var nödvändigt för att det alls skulle vara meningsfullt).
Kanske var detta bidrag till andra världskrigets lyckliga upplösning också hans största olycka: Att han varit involverad i det ytterst hemligstämplade arbetet gjorde nämligen att han fortsatt efter kriget betraktades som en potentiell säkerhetsrisk. Att vara homosexuell i 50-talets England var visserligen inte stort bättre än att vara det i senator McCarthys samtida USA, men att vara homosexuell och känna till regeringshemligheter var nog ändå snäppet svårare (eftersom homosexuella ansågs särskilt mottagliga för rekrytering från Sovjet).
1952 dömdes Alan Turing för en homosexuell relation, och i juni 1954 dog han i sitt hem av cyanidförgiftning. Med största sannolikhet var det ett självmord, även om det fanns de som ansåg att det nog snarare var ett regeringssanktionerat mord. Att det kunde ha varit en olyckshändelse argumenterade hans mor för, men hon var ganska ensam om den uppfattningen (och man kan nog tänka sig att det var det enda scenario hon ville och kunde tro på).
Syndafall i Wilmslow tar alltså sin början i och med Alan Turings död, och följer sedan kriminalassistenten Leonard Correll i hans utredning av omständigheterna kring detta dödsfall. En utredning han driver vidare även sedan hans överordnade anser den avslutad, och även efter att han börjar riva i hemligheter som sätter regeringsagenter efter honom. Ett upplägg som är väl valt och skickligt genomfört av David Lagercrantz.
Ett extra plus får utdelas för språket: Även om boken faktiskt är skriven på svenska, är ordvalen och meningsbyggnaden sådan att man får känslan av en (bra) översättning från engelska. Något som skänker extra trovärdighet till en historia som utspelar sig i just Storbritannien.
Jag avslutar min recension på samma sätt som bokens epilog, som utspelar sig på en konferens om Alan Turing vid universitetet i Edinburgh 1986, Leonard Correll är inbjuden att hålla ett tal, och avslutar det såhär:
"Jag ska istället bekänna en gammal last. Jag är en dagdrömmare. Kanske en av de värsta ni stött på. Problemet är bara att när man är sextio så är det inte så lätt att drömma framåt och tänka: när jag är sjuttio, då kommer genombrottet och Hollywoodkontrakten (Nåja, sådant har ju hänt.) Därför drömmer jag mig bakåt. Jag fantiserar om att jag bygger en tidsmaskin och reser till Adlington Road. Men istället för att komma den åttonde juni 1954 som jag gjorde då, dyker jag upp den sjunde, och vet ni vad jag har med mig? Jo, en del av de fina böcker vi alla skrivit, men framför allt en ny fräck persondator. Tänk er! Regnet öser ner. Det är måndag, annandag pingst och kvarteret ligger tyst. Kanske mörknar det redan, och jag ringer på. Nervösa steg hörs i trappan och så öppnas dörren och där står han med sina djupt liggande blå ögon, och säkert är han alldeles uppriven. Han kanske redan har satt på sig pyjamasen och doppat äpplet i sin kittel. Han säger:
'Vem är ni?'
Jag antar att jag bara motvilligt släpps in och förmodligen är det lika bra att jag går rakt på sak:
'Käre, Alan. Jag känner ditt liv bättre än du ens kan föreställa dig och tro mig, jag vet: Du mår förfärligt nu. Man har förgiftat dig med paranoia och fördomar, men en dag... då ska vi hålla en konferens i Edinburgh med hundratals prominenta forskare om dig och dina tankar, och här Alan, titta här, här är en universalmaskin, en dator som vi säger nu. 1986 har alla en sådan, nåja nästan i varje fall, och se på de här böckerna. De handlar om dig. är det inte märkligt? Du är en av de stora krigshjältarna och betraktas som fadern till ett nytt akademiskt ämne. Du håller på att bli en ikon för hela den homosexuella rörelsen och ses som en av de mest inflytelserika tänkarna under 1900-talet.' Och när jag säger det till Alan Turing, då ler han. Då ser jag honom äntligen le."
Köp på Adlibris eller på Bokus. Finns även som pocket, både på Adlibris och på Bokus
Givetvis kan du också läsa eller lyssna till den på din universalmaskin, skam vore väl annars...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar