Fredagsdikten när vi går in i den tredje adventsveckan blir förstås också julrelaterad, denna gång blir det "Jungfru Maria i rosengård" av Viktor Rydberg, från 1914.
Bor man i Skåne, som jag, är man förstås svårt frestad att skriva rosengård med stort R. Och gör man det blir dikten genast ännu mer dagsaktuell. Jag ska avstå från att faktiskt skriva den så, jag lämnar det åt er läsare att tänka det. Eller inte. Det är valfritt.
Jungfru Maria i rosengård
Maria drömmer i rosengård,
på vägen från Tabor till Nasaret,
hon drömmer om stundande mordersvård,
åt en leende gosse av Davids ätt.
Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.
Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.
Därute är träldom och vål och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.
Maria vaknar i rosengård
– det blixtrar över Genesaret –
om sömnar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.
Rydberg var så härligt otrendig till och med när han levde, romantiker fortfarande när alla var realister och borgerlig men socialdemokrat och härligt sentimental-me like.
SvaraRaderaGrottekvarnen, tomten och denna Maria-sång får mina gymnasieelever alltid analysera och de tycker om dem! Speciellt byggprogrameleverna-det finns hopp för framtiden.
Den här dikten påminner om en annan favorit i det romantiska diket: Karlfeldt och "Oxen i Sjöga".
Den gillade en mediegrupp jag hade och jag gjorde en Litteratur B-analys om den.
Det låter definitivt som om det finns hopp för framtiden! När jag själv gick i gymnasiet (Naturvetenskaplig linje) var jag den enda (såvitt jag vet) som inte tyckte dikter var fånigt trams som "vilken idiot som helst kan göra"...
SvaraRaderaArrogansen hos naturvetare...
Jag tror hip-hop och rap ändrat på det faktiskt.
SvaraRaderaFast en del naturvetare kan vara dryga än idag=)
SvaraRaderaAbsolut... ;-)
SvaraRaderaNär jag jobbade som skolinformatör för RFSL och var ute i gymnasieklasser och pratade hbt så tyckte jag att klasserna på de praktiska linjerna var både de mest arbetskrävande och de mest intressanta.
Där kunde man ibland få lägga en del uppmärksamhet och energi på att hålla disciplinen i klassrummet (typ avstyra slagsmål och så...), vilket aldrig var nödvändigt i klasserna på de teoretiska linjerna.
Å andra sidan kändes det alltid som att man hade en ärlig dialog, att eleverna sa vad de tänkte och tyckte, och att när de ställde frågor var det för att de undrade något (inte för att jag därmed inbillar mig att alla som undrade något frågade, men det är en annan sak).
Det som sas och det som frågades av eleverna i de teoretiska klasserna kändes däremot alltid mer som uppvisning än som ärlig kommunikation ( = de visste vilken typ av frågor de borde ställa och vilka åsikter de borde uttrycka, och hur, för att ligga bra till för de högre betygen). Även om väl skolinformationstillfället knappast var betygsgrundande, och läraren som skulle sätta betyg kanske inte ens var närvarande, så satt det beteendet ändå i ryggraden hos de eleverna, och skapade liksom som ett filter för kommunikationen.
Kort och gott: Skulle jag till ett praktiskt gymnasium visste jag att jag skulle få jobba för lönen, behöva vara alert hela tiden och beredd på frågor ingen ställt förut. Men också att det nog skulle bli en givande dag.