I en sal på lasarettet

Mackan Anderssons underhållande post om vedermödorna mötet med vården kan innebära, Orientera dig i vården...  (läs den!) fick mig att minnas en hel del ur mitt eget galleri av vårderfarenheter. Först och främst den gång då Anna blev inlagd (därav titeln "I en sal på lasarettet"), det som så småningom ledde fram till hennes MS-diagnos (just det, en sån där otäck förkortning, du har en poäng där Mackan...). Då tillbringade vi verkligen vad som kändes som en livstid just i en sal på lasarettet.

Och lärde oss en hel del.

Bland annat hur otroligt, fullständigt, livsviktigt kaffe kan vara. Det är inte det att jag inte gillar kaffe vanligtvis, det gör jag. Men där på sjukhussalen blev det plötsligt det nav kring vilket hela universum kretsade. Så även för mig. Och jag var mycket nära att börja tillmäta kaffebrödet samma betydelse. Eller åtminstone börja äta det. Fenomenet var tillräckligt fascinerande för att jag skulle reflektera över det trots att jag definitivt hade annat att fundera på just då.

Det fanns nämligen två klockslag på dygnet då alla i den här salen, de som låg i sängarna och de som satt på de obekväma trästolarna runt dem, visste precis vad som skulle hända: Klockan 10 och klockan 15. Då kom kaffevagnen, nämligen. Tio till femton minuter före klockslaget började blickarna i rummet att allt oftare vandra mot väggklockan, för att så småningom parkera där. Omkring fem minuter i var otåligheten i rummet fysiskt avläsbar. En gång hände det att klockan hann bli ett par minuter över utan att kaffevagnen dykt upp, eller ens hörts i korridoren. Med stillsam desperation började blickarna då vandra mellan väggklockan och dörren. Tills någon erbjöd sig att agera spanare, och snabbt kunde återvända, med såväl ett betydligt mer avslappnat ansiktsuttryck som meddelandet att kaffevagnen skymtats i korridoren.

Det alla i den där sjukhussalen hade gemensamt, förutom den där märkliga besattheten av kaffevagnen, var att en del annat i livet var okänt eller osäkert. Inte bara framtiden i övergripande termer, utan också den helt omedelbart förestående framtiden var mer eller mindre osäker: Vilka undersökningar kommer de vilja göra nästa timme? Vad kommer diagnoshypotesen att vara i eftermiddag? Kommer den där specialistläkaren som de har ringt efter före lunch, efter lunch, eller nästa vecka? ("Vilken dag som helst" var sköterskans klara besked...)? Men klockan tio och klockan femton KOMMER kaffevagnen till salen, DET är säkrare än allt annat i hela världen.

Jag tror faktiskt att det var just det som fixeringen vid kaffevagnen handlade om, den var den fasta punkten (och samtidigt, paradoxalt nog, avbrottet). Att det då väcker lätt panik när det verkar som att den inte kommer på den tidpunkten kanske inte är så konstigt...

Det finns andra märkliga fenomen på sjukhus också... Anna (som är mörkrädd) sa efter första natten att hon vaknat av "ett frasande ljud" och sedan blivit skräckslagen på riktigt när hon öppnade ögonen och faktiskt såg en vitklädd skepnad gå genom rummet... Jag förklarade för henne att

"På andra ställen kallas de spöken, men på sjukhus heter de sjuksköterskor"... ;-)

Och, förresten, det där med att just kirurger är extra klämkäcka (ännu en skarpögd iakttagelse från Mackans post, dit och läs med er om ni inte redan gjort det!), det stämmer ju verkligen! Vi träffade visserligen ingen dylik vid just den sejouren på sjukhuset, men jag har haft den äran vid några andra tillfällen.

Vill man ha den något mörkare humorn är det sjuksköterskorna man ska prata med. En ur det skrået minns jag särskilt varje gång jag ser operationsärren på ena knäet. När förbanden togs av efter min andra operation i samma knä konstaterade jag nämligen förvånat att operationen gjorts via de gamla ärren (alltså, de hade skurit på exakt samma ställe som första gången), och kommenterade detta högt. Sjuksköterskans svar var:

"Man kan undra varför de inte bara satte in dragkedja istället för stygn."