Hursomhelst. När jag tryckte en näsduk mot hakan för att få stopp på blödandet kom jag osökt att tänka på en incident som involverade våra två tidigare katter, Thotmes och Agnes. Till historien hör att Agnes var den yngre och busigare och Thotmes den äldre och lugnare.
Situationen var den att jag skivade potatis i stor brådska med vass kniv och i hastigheten råkade skiva av mig ett par millimeter av en fingertopp (fast jag fattade först inte själv att det var det jag gjort, jag fattade bara att jag skurit mig och att det av någon outgrundlig anledning blödde helt löjligt mycket...). Efteråt satt jag i vardagsrummet med en T-shirt (som var första bästa trasa jag fått tag i där i köket) lindad om handen/fingret och försökte stoppa blodflödet, samtidigt som jag underhöll mig med att titta på TV (fortsätta laga mat var ju rätt uteslutet, och en hopknölad blodig t-shirt har ett rätt begränsat underhållningsvärde i längden..).
Just då kom Thotmes inspatserande. Hon gick rakt fram till mig och nosade en mikrosekund på den inlindade handen, innan hon tvärvände och gick rakt över till Agnes (som satt på andra sidan vardagsrummet) och delade ut en ordentlig örfil (eller vad som skulle ha varit en örfil om de varit människor), och omedelbart därefter marscherade ut ur vardagsrummet igen. Jojo, hon visste nog vem som var skyldig om någon av hennes människor blödde. Här fanns ingen anledning att stanna och ställa frågor kring det. Men den här gången var det allt dags att markera att den där barnungen gått för långt med busandet!
Nåja, att missförstå en situation kan ju hända den bäste... Man får ta det som en läxa om att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Kanske särskilt inte om hur det ser ut att vara är beroende av hur man vet att det brukar vara...
Thotmes den rättrådiga (oftast...). Här redo med örfilstassen...
Vilken sträng och rättskaffens katt!
SvaraRaderaDefinitivt! ;-)
SvaraRadera