Boken Så kallad präst av Carin Hamar är viktig. Den belyser det starka motstånd mot kvinnliga präster, både kvinnliga präster som idé och de faktiska individuella personer som var både kvinnor och präster, som fanns för inte alls så många decennier sedan.
Just att förändring faktiskt kan gå väldigt snabbt när den väl sätts i rullning är en av de insikter boken ger.
Och just att en stor förändring har ägt rum kan vara väldigt viktigt att påpeka för de som kanske är mindre insatta. Alltför ofta stöter man ju på föreställningar om att de åsikter som den relativt lilla och marginaliserade "Synoden" ger uttryck för är representativa för Svenska Kyrkan som sådan. Ibland kan också media och kultur vidareföra den bilden (eller i alla fall inte göra något för att motverka den).
Tänker exempelvis på när dokumentärfilmen Jenny, Gud och tystnaden (en utmärkt film för övrigt!) avstod från att nämna något om att det var Johannelunds Teologiska Högskola Jenny gick på. Eller, det vill säga, skolskylten visas i ett klipp, men ingenstans förklaras att Johannelund hör till EFS och vad som skiljer den från övriga teologiska högskolor i Sverige. Många fick (eller bevarade) därigenom bilden att de väldigt konservativa åsikter som kom till uttryck där var och är något som gäller all prästutbildning. Jag vet i alla fall att det intrycket dominerade i kommentarer kring filmen jag hörde från icke-kyrkliga personer.
Men helt utrotat är förvisso inte motståndet mot kvinnor (eller mot homosexuella heller, för den delen), och för att få en bild av faran med det, och av hur det kan vara att stångas mot det i en tid då det verkligen är något utbrett och dominerande, är boken Så kallad präst alltså oerhört viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar