Posttjuvar

Vi bor ihop med posttjuvar. Eller i alla fall en posttjuv. Katten Wasti har nämligen börjat intressera sig väldigt mycket för post. Särskilt kuvert. Och alldeles särskilt tjocka kuvert. Däremot gillar hon inte räkningar särskilt mycket; hon har vid två tillfällen försökt peta tillbaka sådana ut genom brevinkastet igen. En gång hämtade hon till och med en räkning (elräkning vill jag minnas) från köksbordet för att försöka göra så med.

Om man är hemma när posten kommer rusar hon ut i hallen fort som vinden och nappar åt sig den post hon vill ha, och släpar in i väl valt hörn av lägenheten. Om hon rusar lika snabbt när posten kommer utan att någon människa är hemma vet vi förstås inte, men att hon tar post då också vet vi. En iPhone-laddare som jag beställt och så smått börjat undra var den blev av hittade jag bredvid det öppnade kuvert det kommit i (men som jag aldrig sett) inne i ett hörn av arbetsrummet. Ett brev innehållande en bunt foton hittade vi, också öppnat, under en fåtölj i vardagsrummet, någon vecka efter att det kommit.

Av de katter vi haft tidigare har ingen varit ett dugg intresserad av posten, generellt sett. Våra två förra katter gjorde undantag från den regeln en gång, när de kastade sig över ett reklamblad från de lokala högerpopulisterna och slet det i stycken innan det knappt hunnit landa på hallmattan (det hade vi verkligen inget att invända mot). Och vår första katt tog en gång ett brev, men det var ett brev från hennes första ägare (och från hemmet där hennes mor bodde), som vi köpt henne från som kattunge, så det hade vi liksom förståelse för. Antagligen kände hon igen lukterna. Och på sätt och vis var det ju ett brev till henne, också. Men det där generella postintresset är Wasti alltså ensam om. Räkningsavskyn likaså...

Nåja. Alla katter har sina egenheter. Vissa mer än andra.

Wasti spanar. Efter brevbäraren kanske...