Ibland uttrycks en motvilja mot att använda ordet "min" i samband med kärleksrelationer (har faktiskt aldrig hört någon reagera på ordet när det gäller andra relationer). Alltså, man tycker att det finns något tveksamt med att säga "min fru" eller "min pojkvän", eller vad man nu använder för ord, för att man reagerar mot vad man uppfattar som uttryck för ägande av en person.
Jag tror det är feltänkt.
Om den person jag kallar "min fru" kan ju andra säga "min vän", eller "min dotter", eller "min syster" eller "min arbetskamrat" eller "min moster/faster", eller "min f.d flickvän"/"mitt ex", utan att någon av oss egentligen gör anspråk på att äga den person som dessa epitet (också) syftar på. "Min" (eller i förekommande fall "mitt") syftar helt enkelt på relationen, inte på personen. Och eftersom det gör det är det också sunt att erkänna den delaktighet i och det ansvar för relationen som "min" uttrycker.
Som sagt är det ju ytterst ovanligt att man hör någon reagera på "min" om relationer i andra sammanhang än kärleksrelationer. Ingen får för sig att jag påstår att jag äger en annan människa när jag säger "min bror". Och det avslöjar, tror jag, att det inte alls handlar om ordet "min", utan om att man vänder sig emot det förhållande av ägande som mannens relation med kvinnan inneburit, särskilt historiskt (fast rester av det släpar nog med ännu, även om kvinnan inte rent juridiskt blir mannens ägodel när de gifter sig). Något som är viktigt att reagera mot, dels av rättighets och jämlikhetsskäl, men också för att, som redan Carl Jonas Love Almqvist visade på i "Det går an", den sanna kärleken är omöjlig i ett förhållande där den ena äger den andra.
Man reagerar, korrekt, mot ojämlikhet och vissa personers ägande av andra, men det kommer ut också som protester mot språkligt uttryckt ansvarstagande för relationer.
Man blandar ihop personer med relationer, helt enkelt. Vilket förutom allt annat, också är att förminska en person till att vara bara en enda av sina relationer.
Vi kan inte (och bör inte) äga varandra, men våra relationer är just våra relationer. Och de bör vi ta ansvar för.
Genitiv uttrycker ju bara en relation mellan ord i en sats, inte nödvändigtvis ägande. En byggnad kan ju inte äga men vi säger ändå kyrkans torn eller eller kyrkogård som är ett gammalt sätt att uttrycka gentitivrelation.
SvaraRaderaMen jag tycker också samiskan sköter känslomässiga relationer snyggt utan risk för missförstånd när man säger t ex mus lea beanna=hos mig finns en hund eller
mus lea mána= hos mig finns ett barn.
Jo, fast lite skillnad är det ju mellan genitiv-s och ordet "min", det senare förutsätter ju liksom en aktiv agent som kan kalla något för "sitt". Men annars, nej, även om språk är både viktigt och avslöjande för våra värderingar, så ska man nog inte vara överkänslig för det heller. Och framförallt göra klart för sig om det faktiskt är ett visst ord man reagerar på (i så fall skulle man i fallet "min" känna samma ovilja mot att säga min bror, eller mina föräldrar), och inte något helt annat.
SvaraRaderaMen mycket vackert ordnat i samiskan, tycker jag!