Förbön och sex

Mackan Andersson skrev i söndags en bloggpost med titeln När bön blir övergrepp, om en förbönsstund som han upplevt som ett övergrepp. Läs den, och begrunda. Den är viktig. Och det är också den som är den egentliga, eller mest akuta, bakgrunden till min bloggpost idag (ja, det blir mycket av honom här i bloggen den här veckan, men det är inte mer än rätt...).

Men han skriver också om allt det där som gör att förbön för honom ändå i huvudsak väcker positiva associationer, och eftersom han kan uttrycka det mycket bättre än jag anser mig kunna så citerar jag honom rätt av:

"Att be för en annan person är en akt av ömhet. Att visa omsorg, som går bortom det där jag själv kan göra med en kopp kaffe och något hembakat. Att be för någon är att hoppas goda saker. Att längta tillsammans. Vackra grejer. Ibland sker det hela dessutom med handpåläggning, vilket lägger till dimensionen beröring"

Vi börjar där. Jag tror nämligen inte förbönen som övergrepp kan förstås utan den bilden.

Ibland, i debatter kring väldigt vinklade reportage i dokumentär-TV exempelvis, så talar folk om förbön i allmänhet, och kanske handpåläggning i synnerhet, som om det vore övergrepp alltid och per definition. Utmärkande för de som uttrycker den attityden är i regel att det är personer som inte direkt har någon egen erfarenhet av fenomenet, men kanske har sett klipp med Ulf Ekman eller liknande, och tyckt att det såg otäckt ut. Underförstått, och ibland uttalat, finns tanken att eftersom det är något vederbörande själv inte skulle vilja uppleva, så kan det inte vara något som någon människa egentligen vill (och säger de att de vill så är de hjärntvättade och icke-tillförlitliga). Inte så mycket uttryck för värnande om människors själsliga och fysiska integritet som ett värnande om den likriktningsfascism vi, tyvärr, omhuldar lite för lätt och lite för mycket i det här landet: Alla bör vara, känna, tänka, tro, uttrycka sig och klä sig exakt som medelsvenssons, ty det är den sanna definitionen av frihet och mångfald, för att hårddra det.

Förresten. Stryk det där med i regel. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda exempel på någon som berättat om något förbönsövergrepp de själva varit utsatta för – och deras berättelser är viktiga att lyssna till! – som gett bilden av att all förbön, per definition, är av ondo. Den attityden hör de kringstående till, de som förfasar sig över den religiösa avvikelsen som sådan.

Om man själv har erfarenhet av förbönsstunder, om man i likhet med Mackan Andersson (och med mig) har egna minnesbilder och upplevelser associerade med det ordet, både positiva och negativa, vet man nog att förbönens vackra sida och förbönens negativa sida är oupplösligt förenade. Det andra skulle inte finnas utan det första.

Som jag ser det, och som jag brukar förklara det, är förbön helt jämförbart med sex i det avseendet. 

Att det KAN vara uttryck för en innerlig gemenskap, och KAN vara övergrepp. Och att det som skiljer det ena från det andra, både när det gäller bön och sex, är samtycke. Både det övergripande samtycket, frågan om det är något man vill vara med om alls (eller i alla fall alls där, då och med den personen), och det som kanske mer är en fråga om samtycke till hur. Hur man vill, eller inte vill, ha sex, eller bli föremål för förbön. På ett helt principiellt plan väldigt enkelt och glasklart, men i verkligheten ganska komplicerat.

Att sex och förbön delar den där grundläggande, besvärliga, egenskapen att kunna vara både på gott och ont, och väldigt mycket på både gott och ont, beror förstås på att de delar en hel del annat också.

Att förbön (ibland) i likhet med sex är fysisk är den mest konkreta likheten, det handlar om den rent kroppsliga integriteten, helt enkelt.

Men det handlar också om närhet, gemenskap, ömhet och tillit. Om att sänka garden. Och eftersom det gör det så handlar det också, ofrånkomligen, om sårbarhet.

Där ligger både det vackra och det som också gör det möjligt att skada. I förbön, liksom i sex. Där. Precis där.

Därför tror jag att vi avslutar med samma citat vi började med, för att det så bra uttrycker precis den där punkten där det vackra och det potentiellt skadliga möts:

"Att be för en annan person är en akt av ömhet. Att visa omsorg, som går bortom det där jag själv kan göra med en kopp kaffe och något hembakat. Att be för någon är att hoppas goda saker. Att längta tillsammans. Vackra grejer. Ibland sker det hela dessutom med handpåläggning, vilket lägger till dimensionen beröring"


-----

PS. Om du tycker den här bloggposten var lång så ska du veta att jag skurit bort dubbelt så mycket som jag lämnat... Det är ett engagerande ämne, för mig, även om jag nog inte bloggat om det tidigare. Hör väl till det i livet som det är lite svårt att sätta ord på (aningen motsägelsefullt påstående när det kommer direkt efter upplysningen att jag skrivit A4 upp och A4 ned med detta idag, jag erkänner..., men inte desto mindre sant).

Och så skulle jag, verkligen, jättegärna, ha velat komma med några kloka ord om hur vi ska göra för att avskaffa övergreppen, på förbönens såväl som på sexualitetens område. Men tyvärr, jag har inget bra svar (utöver det där med samtycke, då). Vilket inte alls är detsamma som att jag anser att övergrepp ska accepteras. Absolut inte! Mackan undrar i sin bloggpost om han överreagerar, och om dylika förbönsupplevelser är något han borde tåla, eller om det är det övergrepp han upplevde det som. På det är svaren otvetydigt: Nej, Nej och Ja! Jag har bara inget mirakelsvar på hur vi slipper det.  

PS2. Det finns delar av det jag skalat bort från den här bloggposten som jag skulle vilja utveckla. Som berör temat ur lite ett annat perspektiv, kanske man kan säga. Borttaget här för att behålla fokus. Vi får se om det kan bli en del två av det så småningom.