Uppmärksamma bloggläsare kanske lade märke till att det igår var en fredagslåt, trots att det "borde" ha varit en fredagsdikt, här på bloggen. Orsaken till det var, främst, att jag ville få tillfälle att kommentera texten till just Lindansaren. Eller rättare sagt, få tillfälle att utlägga det där jag nämnt här tidigare, om att den sången för mig alltid handlat främst om kyrkan (trots att den för textförfattaren, Wiehe, handlar i första hand om vänstern, eller delar av vänstern).
Tanken var ursprungligen att göra utläggningen genom att helt enkelt skriva om texten. Men det är inte alldeles lätt att skriva om något som är skrivet metaforiskt, till att bli konkret och direkt, utan att det blir alldeles för platt. Även om innehållet i sången för Wiehe är politiskt, eller i alla fall uttrycker en besvikelse över vissa delar av en politisk rörelse, så handlar ju sången på ytplanet om lindansare på cirkus, och ett barns (krossade) fascination för dem. En metafor som för mig fungerar lika bra för att uttrycka känslor för kyrkan, alltså. Det är ju det som är metaforens styrka, att den kan vara både så väldigt exakt och konkret och så väldigt allmängiltig och anpasslig samtidigt, en styrka som man riskerar att fullständigt ta udden av när man börjar utlägga alltför mycket.
Ett alternativ skulle förstås ha kunnat vara att ersätta lindansarmetaforen med en annan metafor. Men, som de så vist säger over there, "if it ain't broke, don't fix it".
Så, efter att ha brottats med omskrivningen i ett dygn har jag helt enkelt bestämt mig för att ge er Wiehes egen text istället. If it ain't broke, don't fix it, som sagt. Och nöjer mig med att påpeka att texten fungerar som metafor kring många upplevelser av att något visat sig vara något annat i verkligheten än ytan gav sken av.
"Jag minns min barndoms längtan
Jag minns den starkt och klart:
att kunna gå på lina
under en cirkus välvda tak
Tänk, att få sväva högt där uppe
som en stjärna i det blå
Långt ovan pajasar och clowner
ville jag dansa fram på tå
Och våren kom och värmen
och det var årets stora dag
Med vimplar och fanfarer
kom cirkusen till stan
Och jag satt först och främst av alla
när orkestern spela' opp
Och längtan var som svindel
eller feber i min kropp
Jag njöt av alla konster
av mänskor och av djur
Men lycklig blev jag inte
förr'n det var lindansarens tur
när virveltrumman skrällde
och ljuset släcktes ner
Bara en ensam strimma lyste
när han tog sitt första steg
Han svävade som tyngdlös
Han dansa' som i trance
Det var så obeskrivligt vackert
att vi förstod att det är sant
att man kan trotsa alla lagar
att man kan bryta alla band
och att det inget finns i världen
som en mänska inte kan
Och vad vet jag väl vad som hände
om det var nåt som inte höll
om det var nåt som sprack
eller nåt som brast
men han snubblade och föll
Och medan skriken blev till tystnad
och mitt hjärta slog och slog
så låg en stjärna där i sågspånet
och slocknade och dog
Men livet måste levas
också när man inte längre vill
Men jag gick aldrig mer på cirkus
Jag hörde inte längre till
Det är som miste man förmågan
att ge sej drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll"
-----------
PS. Titeln på inlägget? Jag var tvungen att välja något snabbt för att inte blogger skulle skapa en permalänk av första raden istället (det GÖR kanske inte så mycket när det blir så, men det irriterar mig något otroligt...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar