Jag har precis avslutat läsningen av Thomas Bodströms Idealisten, den andra i hans serie av deckare. Eller, i verkligheten kanske serien snarare ska tolkas som betraktelser över i första hand politik och medialogik*, och i andra hand juridik och etik, som getts deckarform.
Jag läser den hursomhelst lika gärna för själva kriminalgåtorna/kriminalhistorierna.
En kul detalj med just utförandet av deckarhantverket i Idealisten är avslutningen, som tar den klassiska pusseldeckarupplösningen och flyttar den till vår tid: Istället för att hjälten samlar alla inblandade i biblioteket, så är alla samlade i en TV-studio, respektive framför TV-apparaterna, när hjälten (polisen Susanne Dahlgren), under en direktsänd TV-debatt avslöjar hur allt ligger till.
Fast inte bara miljön är uppdaterad, jämfört med den klassiska detektiven i biblioteket, även det faktum att Susanne faktiskt inte är allvetande (det finns delar av, och inblandade i, skeendet som hon inte känner till, och som den som känner till är förhindrad av tystnadsplikt att avslöja) är en formuppdatering.
Kul med en sådan homage till deckarklassikerna. Uppdateringen av formen är också intressant så till vida att den tillåter en reflektion kring tystnadsplikt och moral. Och kring rättssäkerhet.
::::::::::
* Politik och media är ju f.ö. temat också för Thomas Bodströms senaste bok, Inifrån: makten, myglet, politiken, som alltså inte är en deckare. Har inte läst den, men gör det gärna vid tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar