söndag 11 september 2011

Skånetragiken...

...eller möjligen Skämttrafiken. Något av det borde Skånetrafiken byta namn till för att undvika den vilseledande marknadsföring det innebär att ha ett namn som antyder att man på något vis levererar (verklig, ej fiktiv) trafik i Skåne...

Det här blir en gnällpost, men jag måste på något sätt få det ur systemet, so bear with me...

Vi skulle äta middag med Annas föräldrar i Simrishamn i går kväll, med anledning av att Annas mor fyllde år. Avståndet dit är ca. knappa 10 mil (kanske snarare 9). En "normal" resa (vad nu det är, jag börjar hursomhelst tvivla på att det existerar i sinnevärlden) med kollektivtrafiken dit tar 2 timmar. Det kan ju tyckas långt för den sträckan, men har sina förklaringar i linjesträckningar. Och, fine. Det kan godtas.

En verklig resa ligger däremot alltför ofta närmare det vi upplevde igår.

Efter en sådär en halvtimmes färd, som gick på ett ungefär enligt planerna, så tog det plötsligt tvärstopp några hundra meter (på sin höjd) från Malmö C. Tydligen var ledningarna strömlösa, och såvitt ombordpersonalen fick besked om så gällde det hela Malmö C (fast efter en stund såg vi tåg passera på andra spår, och då började vi tvivla på det en del...).

En och en halv timme var vi fast där. Det pratades om evakuering (alltså att ombordpersonalen skulle få klartecken att släppa av passagerarna så att de kunde gå den sista biten till Malmö), men tydligen gick det inte att få tag i ansvariga för det ("Ingen jävel svarar!", för att beskriva situationen med ett direktcitat av tågvärden...).

Till slut kom i alla fall strömmen tillbaka, och tåget kunde rulla den sista biten till en kaotisk Malmö Centralstation. Endast två spår hade ström. Men även där gick trafiken segt och förvirrat, på grund av att tågförarna inte kunde få besked om var de skulle köra de tåg de hade ansvar för...

De första tågen som gick iväg gick till Hyllie (en station i Malmö, som det är fullt möjligt att ta stadsbuss till från Centralstationen, så givetvis kändes det som den viktigaste destinationen att prioritera...).

När vi sprungit fram och tillbaka där i nånstans mellan 30 och 45 minuter (sprang fram och tillbaka gjorde vi för att de skyltar som hade någon text alls ändrades stup i kvarten, bara för underhållningens skull gissar jag...), så kom vi i alla fall på ett tåg som hade slutstation Simrishamn. Precis så stod det på den där rullande ljusskylten i tåget: "Slutstation Simrishamn". Ända till Ystad stod det så...

Men i Ystad skulle tåget plötsligt vända och gå tillbaka mot Malmö/Lund, och alla passagerare hastigt och lustigt dirigerades av och instruerades att vänta på nästa Simrishamnståg (som var försenat så klart...).

Av tåg. Springa. Vänta. På tåg.

För tredje gången den dagen gick vi på ett tåg som utgav sig för att vara på väg mot Simrishamn.

Alla de 16 kilometrarna till Tomelilla var det i alla fall den verklighetsbeskrivning som erbjöds, men framme i Tomelilla skulle plötsligt inte heller det tåget gå vidare. Passagerarna skulle av, och instruerades att gå ombord på en utpekad ersättningsbuss som (faktiskt!) stod inne vid stationen.

Så skedde också.

Och ganska precis när alla baxat in sig och sina väskor, och satt sig ned, kanske pustat ut en aning och så smått börjat ana ljuset i tunneln (ett helt metaforiskt ljus, då, för vid det här laget var det beckmörkt ute), så kom någon Skånetrafikenmänniska (tror det var en busschaufför) ombord och frågade om det var någon på bussen som skulle till Simrishamn. Många jakande svar och uppräckta händer (skulle gissa att det var dit de flesta skulle).

"Då får jag be er gå av bussen, och ta nästa" sa han då. Jag vet, vi trodde det knappt heller. Men så var det. Packa ihop igen. Gå av. Igen. På nytt fordon. Igen.

Vi konstaterade att han måste ha varit en väldigt modig människa, alternativt haft någon slags dödsdrift, som vågade ställa sig framför den hårt prövade gruppen människor och säga så... Men reaktionen blev hyfsat lugn, präglades faktiskt mer av uppgivenhet och resignation än av ilska. Trötta skratt åt absurditeten i det hela hördes här och var. De flesta av oss hade nog gjort slut på både energi och svordomar vid det laget...

Jodå. Vi kom faktiskt till Simrishamn till slut. Trötta, hungriga och väldigt, väldigt sena. Vi hade då förflyttat oss en sträcka på 9 mil, till en tidsåtgång på 5 timmar... Det innebär 18 kilometer i timmen. En moppe, inte ens en EU-moppe utan en hederlig gammal, otrimmad, Puch Dakota, hade tagit oss till vår slutdestination väsentligt snabbare...

Jag har alltid haft ett gott öga till de gamla 70-talsmopederna. Ska nog börja titta efter annonser på såna... Jag menar, nu handlar det ju inte bara om nostalgivärdet utan också om snabbare och smidigare resande...

Här och här kan du läsa mer om tågkaoset igår.

Det första tåget vi försökte ta oss till Simrishamn med hette förresten Tiffany Persson (de skånska Pågatågen är alla döpta efter kända skåningar, fiktiva eller verkliga). Hon från Hipp, Hipp ni vet. Kanske borde vi ha anat oråd... Här nedan kan ni i alla fall se Tiffany åka med Skånetrafiken.












>








PS. Vår granne har aldrig samma otur som vi med tågen, vi borde ha tagit med oss henne... Birgit, vill du bli vår tågmascot?

4 kommentarer:

  1. Det verkar vara dags att styra upp ert tågåkande, så det är klart att jag vill bli er tågmaskot! Enda nackdelen med det är att jag kommer att bli sen(are), eftersom det alltid tycks tendera att bli något när man åker med er. Jag menar, det har varit stopp i väntan på polis och studerande av stillastående åker, men dessa stopp är ju inget att tala om i jämförelse med era eskapader... När jag åker ensam tycks det vara punktlighet som gäller, i alla fall i jämförelse med er. ;-)

    SvaraRadera
  2. Ja, vänta bara... Du får kanske börja distansjobba på tåget liksom...

    Skånetrafiken är förstås bara ute efter att göra vårt liv besvärligt. Precis som IKEA (som alltid tar produkter och eller färger ur sortimentet i samma ögonblick vi har köpt något, så att vi aldrig ska kunna komplettera exv. hyllor...). ;-)

    SvaraRadera
  3. Låter ungefär som Malta...och där kan man kanske acceptera att en sträcka på tre mil tar fem timmar pga kokande bussar och noll planering....men i Sverige....kanske är vi ett u-land trots allt.

    SvaraRadera
  4. Jo, vad gäller mycket av det kollektiva/offentliga är vi nog snart på u-landsnivå. Skalet finns kvar, men innehållet har sparats bort, i kostnadseffektivitetens och vinstintressets namn. Vilket gör att vi på papperet har en väl utbyggd kollektivtrafik, även om den i verkligheten blir allt mer ett skämt (om man slutar underhålla spår och tåg så blir det så till slut, liksom...).

    Och på papperet har vi en fantastisk vård, men i verkligheten måste många åka utomlands för att få någon vård alls. Region Skåne, vårt landsting, var jättenöjda med en kvalitetsundersökning nyligen, den visade nämligen att patienterna gav högt betyg på alla områden, utom på punkten "lätt/möjligt att komma i kontakt med/få tillgång till vården", där de fått en urusel bedömning. Regionen valde att tolka det som "sammantaget riktigt bra", men om patienterna har svårt att alls få del av vården, så kan den väl knappast vara ens godkänd. Då är det vård på papperet enbart.

    SvaraRadera