Mörkt här hos oss

"Nu blev det mörkt här hos oss" sa treåriga systerdottern sist jag videopratade med henne på datorn. Jag tittade förbryllat på filmrutan på skärmen, som inte avslöjade någon ljusskiftning omkring henne. Sen slog det mig att "här hos oss", kanske var hos mig, och slängde en blick ut i rummet istället. Och, jo, mycket riktigt, det hade blivit mörkare i arbetsrummet hos mig. 

"Solen gick nog i moln" sa jag, och drog undan gardinen som hänger för arbetsrumsfönstret. Vilket också gjorde att gardinen blev synlig i webkameran. Eller skymtade förbi i alla fall. "Är det där våra gardiner?" frågade hon om tygstycket som hon därigenom fick syn på. 

Det fick jag ju instämma i. För med hennes användning av orden vi och våra, så var det precis vad det var. Hon har nämligen ett lite lustigt, och tankeväckande, förhållande till de orden. 

Faktum är att jag tror aldrig att jag hört henne säga "de/dem". Eller "ni", för den delen. Det verkar inte riktigt finnas i hennes vokabulär, istället täcker "vi" (och "oss" och "våra") för henne in alla grupper av människor som hon på något sätt relaterar till eller interagerar med.

Det kan göra att det krävs lite tankearbete att samtala med henne ibland, att försöka räkna ut vilket "vi" som för tillfället avses (t.ex. betyder frågan "Bor vi i det här rummet?" när man är på semester inte nödvändigtvis att hon tror att hon själv ska kampera där, utan att hon undrar om de hon pratar med gör det).

Tankeväckande är det också att hennes användning av orden tycks rycka undan grunden för det där påståendet om att motsättningen mellan "vi" och "dom" är evig, och framförallt djupt nedärvd i människan. Snarare verkar det ju som att den gränsdragningen måste läras in, åtminstone rent semantiskt.

Och kanske finns det anledning att rucka lite på den gränsen, även för de av oss som har lärt oss att skilja på det språkligt. Någonstans, och på något sätt, blir det väl faktiskt "mörkt här hos oss", också när det mörknar hos andra.

Vi hör ihop.