Vi börjar närma oss slutet på historien. Ännu återstår frågan om fyrvaktaren ska lyckas återförena sjömanskista och sjöman:
"Han hade inte stavat sig fram länge, förrän han hade klart för sig, att det var flickbrev, som han hade att göra med. Vissa ord och uttryck kommo honom att mysa för sig själv, och längesedan förgätna minnen från hans egen ungdom döko upp och dansade för ett ögonblick som stjärnskott genom hans själ. Men så hittade han ett par ord, som kommo honom att rycka till och intensivt stirra på det våta papperet. H e r m a n Ö s t e r l u n d stavade han högt för sig själv och kände något av upptäckarglädje och spänning genomila sig. Herman Österlund! Det var inte så, att han kände denne, hade aldrig förr hört det namnet, men han begrep att det var just denne, som var brevmottagaren, och det var detta, som var så viktigt att få veta.
Ivrigt överfor han med ögonen de våta arken, letade sig fram genom de suddiga raderna och kände med sig, att han inte skulle få ro i själen, om han inte fann vad han ytterligare sökte efter. Äntligen! Här måste det vara. Och så begynte han stava på nytt, fick först fram ordet Mälarhusen och sedan Löderup. Han drog en suck av lättnad. Endast en liten trådända, visserligen, men en möjlighet, även om det var en svag sådan, att kunna nysta upp det hela förefanns. Vad som för övrigt stod i breven intresserade honom inte längre. Han spände några snören i taket, och där hängde han pappersarken till torkning. Kanske...kanske kunde en dag komma, då någon kom och ville ha breven tillbaka."
.....
Kommer den dagen? Kanske får vi svaret i nästa del, som kommer till en blogg nära dig i övermorgon. Berättelsen är alltså hämtad från boken Kring Sandhammaren, som kom ut 1946, och skriven av Frans Löfström. Alla delarna (hittills) hittar du genom att klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar