Sjunde delen i bloggföljetongen.
"Det skulle föra för långt att skildra sjömanskistans irrfärder över Nordsjön. Fort givk det inte, och hon beklagade mer än en gång, att hon inte hade en mast i sin rygg och några segel, som vinden kunde få ett fäste i. Hur den nu än ansträngde sig, kunde den aldrig få något grepp i henne, helst som hon nästan helt låg i marvatten. Det är allt en tur, att havet har sina strömmar, tänkte hon, för annars hade jag väl aldrig kommit ur stället. Och hon retade sig över, att hon blivit skapad med en otäckt bred nos, som bara tog emot, när hon försökte sätta litet fart. Det där borde Herman Österlund ha tänkt på!
En dag hände det så en stor olycka. Sjömanskistan hade varit på väg i ett par månader, och under tiden hade rosten bitit sig djupare och djupare in i hängslen och lås. Det rådde hårt väder ute på Nordsjön, och kistan kastades omilt hit och dit bland vågorna. Det var då det hände. Låset lossnade plötsligt, locket öppnade sig, och ögonblicket efter flög det upp på vid gavel, varvid båda hängslena bräcktes loss från sina skruvar. Hur kistan än ansträngde sig för att hålla sig på rätt köl, råkade hon i förskräckelsen att vända bottnen i vädret, och just då passade allt hennes innehåll på att störta sig ut och försvinna i djupet."
...............
Hur ska det gå för den stackars sjömanskistan? Har hon verkligen förlorat allt sitt anförtrodda innehåll? Kommer även själva kistan att gå till botten? Fortsättning följer här om två dagar.
Tidigare delar hittar du om du klickar på Kring Sandhammaren, som alltså är titeln på den bok från 1946 av Frans Löfström som berättelsen är hämtad från. Köp den gärna om du skulle råka snubbla över den på ett antikvariat. Eller i strandkiosken på Sandhammaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar