"Höststormarna hade länge larmat över Nordsjön, och nätterna voro långa och svarta. Den starckars sjömanskistan befann sig fortfarande på vandring. Hur sakta det än bar åstad, lade hon dock mil efter mil bakom sig. Otaliga fartyg hade hon sett passera, ibland långt borta, ibland helt nära sig, och hon hade ständigt burit på hoppet, att någon vänlig själ skulle förbarma sig över henne och taga henne ombord. Men även de som observerade henne, funno det inte mödan värt, att fiska upp henne. Och så fick hon ligga, där hon låg, och krångla sig fram bäst hon förmådde. Det värsta var, tyckte hon, att hon kände sig alldeles sur och uppsvälld både in- och utvärtes, och ibland kunde hon intensivt längta efter att bara för en enda fattig minut få komma upp på det torra för att skaka vattnet av sig. Men inte ens den lilla tillfredsställelsen bereddes henne.
Det är inte att undra över, att sjömanskistan till sist kände sig alldeles utledsen på tillvaron, och gång på gång sade hon till sig själv, att hade det inte varit för brevens skull, breven, som hon fortfarande höll inneslutna i sin läddika, så hade hon för längesedan givit upp. Men hon kunde inte förlika sig med tanken att gå till botten och taga dem med sig. Nej, hellre då försöka leva vidare."
....
Leva vidare får vi också försöka göra, till den sjuttonde då nästa spännande del av följetongen kommer på en blogg nära dig. Höststormar får vi kanske också försöka uthärda, men de flesta av oss är nog ändå bättre lottade än sjömanskistan i och med att vi får uthärda dem på (rätt så) torra land åtminstone.
Berättelsen är alltså, som vanligt, hämtad från Kring Sandhammaren (1946), av Frans Löfström. Klicka på titeln om du vill läsa alla delarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar