 |
| Bilden är lånad från Peter Robinsons officiella hemsida, där du kan läsa mer om boken. |
Den nya bekantskapen är Peter Robinson, och boken var Before the Poison. Jag hade egentligen tänkt att det skulle bli en långvarig, och långsam, bekantskap. Med små dagliga doser till frukostkaffet. Men jag var förstås snart fast för varje ledig stund och längre in på nätterna än vad som var riktigt hälsosamt för mitt tidiga uppstigande...
Jag kommer inte riktigt ihåg vem som presenterade oss, men nånstans och av någon fick jag i alla fall veta att böckerna om DCI Alan Banks var bättre än den TV-serie som baserats på dem. Nu har jag i och för sig aldrig sett TV-serien, men det är sällan svårt att övertyga mig om att boken är bättre än filmen (eller i alla fall om att filmatiseringar egentligen ska uppfattas mer som helt nya och egna skapelser om man ska kunna njuta av dem).
Sen blev det i alla fall inte en DCI Banks när jag väl beställde, för presentationen av Peter Robinsons senaste, helt fristående, deckare var vad jag fastnade direkt för. Och det som fick mig fast var själva grundkonceptet.
Mordet, eller kanske skulle man hellre säga det eventuella mordet, som är kärnan i historien, begicks nämligen 1953, trots att bokens (huvudsakliga) handling (bokens nuplan, om man så vill) är förlagd till 2010 och 2011. Ur rättsväsendets synpunkt är det dessutom för länge sedan ur världen: En person blev dömd och hängd för mordet redan 1953.
Det är alltså inte ens ett "cold case", det är snarare ett "(very) closed case".
Huvudpersonen är Chris Lowe är en framgångsrik kompositör av filmmusik ("the music nobody listens to"), som fyllda 60 återvänder från Hollywood till Yorkshire, England, där han växte upp. Dels vill han ha arbetsro, han komponerar en sonat, dels behöver han bearbeta förlusten av sin fru, Laura, som dött i cancer.
Huset han köper, Kilnsgate House, har i stort sett (med undantag för korta uthyrningar, och en hyfsat hänsynsfull hippieockupation) stått obebott de senaste knappa 60 åren. Chris förundras över att så mycket lämnats kvar i huset, möbler, inredning, det stora fina pianot, målningar. Som om de förra ägarna/invånarna i stort sett bara rest sig och gått. Han börjar också uppleva mystiska saker.
Inte alltför långt efter inflyttningen får han reda på att herrn i huset, Dr. Fox, dött 1953, av allt att döma giftmördats, hans hustru, Grace, har dömts till döden för mordet samma år, och deras 7-åriga son har tagits om hand av släktingar. Huset har sedan dess stått under förvaltning av familjens advokater. Fram tills att det såldes till Chris, alltså.
Här börjar han nysta. Han blir alltmer engagerad. Ställer frågor, söker upp människor som minns något av händelserna, läser Graces handskrivna noteringar i de Schubertnoter som låg kvar vid pianot. Tittar på familjeporträtt (som ännu hänger i huset). Ett till synes glasklart fall blir alltmer komplicerat. Från att ha sagt sig bara vilja titta på fallet med öppna, förbehållslösa, ögon blir han alltmer övertygad om att Grace dömdes oskyldig. Tills han till slut tvivlar också på det.
Så långt som till Paris och Sydafrika tar hans efterforskningar honom.
Hans mystiska erfarenheter tilltar också, han ser en kvinnogestalt sitta i en karmstol i det som var Graces syrum, han skymtar en figur i en spegel. Han ser också en mindre spöklik, och betydligt mer människolik, figur smyga omkring i området kring det ödsligt liggande huset. Och huset verkar ibland ha haft besök när han varit borta, en grind han kan svära på att han stängt som står öppen o.s.v.
Somliga i omgivningen påstår att han blivit besatt av hela historien, och att han förälskat sig i ett spöke. Han värjer sig mot de påståendena men är innerst inne inte så säker. På det heller. Och när boken till slut når sin upplösning är det kanske snarare hans eventuella besatthet, och de bakomliggande skälen till den, som är det stora avslöjandet.
Kommentarer i korthet:
Bokens styrkor:
* Grundkonceptet. Spökhistoria och otraditionell deckarhistoria i ett. Otraditionell i den meningen att det inte går ut på att lösa något samtida mord, utan om att rota i ett 60 år gammalt fall, där en person redan både dömts och hängts för mordet.
* Film- och musikreferenser vävs in löpande, naturligt med tanke på att huvudpersonens yrke förenar de två sakerna, och fungerar mycket bra. Dels blir de viktiga inslag i tecknandet av huvudpersonens karaktär, dels öppnar de möjlighet att beskriva miljöer, stämningar och personer på ett väldigt direkt sätt (i alla fall för den läsare som sett filmerna, eller lyssnat till musiken). Som exempel huvudpersonens första besök på en lokal pub, som beskrivs som "inte riktigt American werewolf in London, men nära" (fritt återgivet och översatt). Böcker och film må vara två olika medier (som jag påpekar ovan), men det senare kan, om det görs skickligt, med fördel utnyttjas i det första.
* Handlingen har, trots att den är fängslande, ett lugnt tempo, och tillåter sig ett flertal intressanta bihistorier. Och språkligt följer texten det tempot, med många långa meningar. Skön läsning.
Bokens svagheter:
Jag kommer faktiskt inte på nån... :)
Eller, förresten, kanske att spökhistorier som involverar speglar inte är den bästa läsningen om man är ensam hemma, som jag var den här veckan, och har hallspegeln inom synhåll från sängen, som jag har... Fast det kan förstås inte boken lastas för.
Det blir nog mer Peter Robinson i fortsättningen.
Läsa mer?
Ladda ner en pdf om hur boken kom till ("Behind the book") här, eller en pdf med extramaterial i form av utdrag ur Graces dagbok från krigsåren (då hon var sjuksköterska vid fronten), här.
Eller köp den på Bokus:
inbunden, pocket 1, pocket 2, eller ljudbok
Eller från Adlibris:
inbunden, pocket, eller ljudbok
Någon e-bok till försäljning i Sverige har jag dessvärre inte lyckats luska fram, men Amazon.com har den i sin Kindle Store. Kanske fungerar lika bra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar