Ur filmhyllan: Pans Labyrint

[SPOILERVARNING! Texten nedan avslöjar hur filmen slutar. Läs inte till slutet om du inte vill veta.]

En riktig pärla bland filmer är El Laberinto del Fauno, på svenska Pans labyrint*, regisserad av Guillermo del Toro. Missa den inte!

Den utspelar sig i Spanien 1944, efter Francos maktövertagande. En flicka vars pappa dött under inbördeskriget får en ny styvpappa. En som är kapten i den Francotrogna militären (och minst sagt Francotrogen själv). Äktenskapet mellan honom och flickans mamma tycks inte präglat av kärlek på någotdera hållet: Mamman har gift sig för att få någon som tar hand om (eller i alla fall försörjer) henne och dottern (och hon förklarar för dottern att hon kommer att förstå det beslutet en dag när hon blir stor, och förstår att världen inte är som i de sagor flickan alltid har näsan i), och kaptenen vill bara ha en arvinge (och som arvinge duger dessutom bara en son).

Kaptenen befinner sig i strid med motståndsrörelsen vid den postering som är hans, men beordrar trots det dit sin höggravida nya hustru och sin styvdotter. Anledningen till att utsätta de båda, eller alla tre snarare, för de riskerna är att "en son bör födas där fadern är" (att det väntade barnet skulle kunna vara något annat än en son är inget han ens överväger).

Där, vid den ensligt belägna posteringen, utspelar sig sedan filmens handling. Eller jag borde nog säga handlingar, för filmen framskrider parallellt på två plan.

Det är dels det realistiska planet, med allt fler sammandrabbningar mellan motståndsrörelsen och den fascistiska militären, med mat och mediciner som smugglas till motståndsrörelsen från posteringen. Och med grymheter mot lokalbefolkningen, och hårdhet mot tjänstefolket, från kaptenens sida.

Dels är det sagoplanet. Där en faun söker en försvunnen prinsessa från det underjordiska sagoriket, en som ville besöka människornas värld och sedan glömde vem hon var. Där älvor, eller älvliknande varelser, en bok som så att säga skriver sig själv utifrån vad som hänt och händer, och andra sagoväsen alltmer blir en del av flickans verklighet, efter att faunen använt en älva för att kontakta flickan, som han misstänker är den försvunna prinsessan. Och flickan sedan måste klara av ett antal prov, för att det ska visa sig om hon är sagoprinsessa eller människa.

Berättelsen har två helt olika slut, beroende på om man ser sagoplanet eller det realistiska planet som överordnat. Antingen dödas flickan, när hon vill rädda sin nyfödda lillebror. Eller så är den uppoffringen, att ge sitt liv för den nyfödde och hjälplöse, den sista prövning som öppnar porten till det sagovärldens kungarike hon kommit från. Där hon är prinsessa, hennes mor drottning, och hennes döde far är kung.

En oerhört vacker film!

Se trailer nedan:

* och har jag någon invändning mot filmen så är det just den översättningen, som gjort faunen, El fauno, till den grekiska guden Pan, i såväl den engelska titeln som den svenska. Visserligen är Pan en skogsvarelse av samma slag, men det innebär inte att alla fauner är Pan. Petigt, visst, men sån är jag...