Har tidigare utlovat att återkomma till det där med den och det i svenskan, så det gör jag alltså nu. Kanske inte en språkpolisiär insats, mer ett led i en språkpolisiär informationskampanj...
Ni vet det där med genus (grammatiskt), som man tyckte var så konstigt när man skulle lära sig det i franskan/tyskan (man=jag, åtminstone...), det är väl inget vi har i svenskan? Det vill säga, bortsett från det där med e-ändelse respektive a-ändelse för att representera maskulinum resp. femininum i vissa fall (exv. store/stora), då alltså. Eller?
Jo, faktiskt, ursprungligen har svenskan (i likhet med de flesta indoeuropeiska språk) haft inte mindre än tre genus: maskulinum, femininum och neutrum, men i svenskan (liksom i danskan och somliga varianter av norskan) föll maskulinum och femininum i tidens lopp samman till ett och samma grammatiska genus, kallat utrum. Skillnaden mellan neutrum-orden och utrum-orden är att de förra ges en t-ändelse i bestämd form (samt har de tillhörande artiklarna ett och det), medan de senare har n-ändelse (och artiklarna en och den).
Om du gick i en lika progressivt (?) grammatikfientlig skola som jag gjorde, så var detta inget du lärde dig i skolan. Den skadan repareras härmed (men fick du lära dig det redan i skolan så är du å andra sidan att gratulera).
Nu kan man förstås fråga sig vad det ska vara bra för att veta att det/ett-orden kallas neutrum, och att den/en-orden kallas utrum, eller varför man ska veta något alls om den språkhistoriska bakgrunden till uppdelningen mellan en och ett. Huvudsaken är väl att man vet när man ska använda en och när man ska använda ett. Kan tyckas.
Personligen är jag dock sådan att jag har lättare att lära mig om jag får veta också något om bakgrunden till det jag lär mig, och jag tror inte att jag är helt unik på det området. Dessutom kan jag tycka att det är lite andefattigt att bara kunna säga en stol och ett bord, utan att veta något alls om varför det är olika.
Alltså, kortrepetition:
Neutrum = ett bord, det bordet (men däremot de borden, bara för att krångla till det...).
Utrum (urspr. maskulinum el. femininum) = en stol, den stolen
Reale hette en-/den-orden på min tid. Vad hände med detta genus???
SvaraRaderaSom jag har lärt mig det betecknar reale en underkategori (fast en stor) av utrum, nämligen utrumord som syftar på något icke-levande (eller åtminstone "icke-person"). "En stol" blir då både utrum och reale, men "en kung" blir utrum enbart (alternativt maskulinum, om man så vill).
SvaraRaderaSå du kan lugnt fortsätta att säga reale, i stort sett, och i de allra flesta fall, är det samma sak. ;-)
Fast mitt favoritord för företeelsen är annars det danska (och norska): fælleskøn (no: felleskjønn). Samkönade ord liksom...
Detta är så svårt för svenska 2/SFI-elever. Det blir visst lättare för alla om man kan förklara lite. "Men varför är det då barnet, reale?" Då får man säga att det är för att det var ett ord som först betydde något man bär-och se eleverna gör sällan fel på kvinnan, mannen, pojken, flickan, barnet.
SvaraRaderaJo, särskilt för den som har svenska som andraspråk (eller tredjespråk etc) tror jag att förklaringar och bakgrunder är jätteviktiga för både förståelse och inlärning. De som s.a.s. får ett språk med modersmjölken får mycket automatiskt, men jag tror inte förklaringar skadar för dem heller ;-)
SvaraRadera