Sittande på stängslet

I samband med att jag letade information om något helt annat råkade jag snubbla över en tankeväckande artikel i tidningen Svensk Polis. Kanske inte en av de tidskrifter jag oftast läser... men att se världen ur ovana perspektiv är å andra sidan alltid lika uppfriskande.

Artikeln, som publicerades i juni i år, behandlade Göteborgskravallerna. Så långt inget nytt, tillbakablickar med anledning av att ett decennium har gått var ju de flesta medier fyllda av tidigare i somras. Att polistidningen väljer att göra tillbakablicken genom att intervjua en polis som var där, är kanske inte heller vare sig anmärkningsvärt eller överraskande.

Riktigt intressant blir det däremot i och med valet av ett intervjuobjekt som har ett både-och-perspektiv. Johannes Dontsios är nämligen numera polis i Skåne, men var för tio år sedan i Göteborg i egenskap av demonstrant.

Hans perspektiv är både-och på mer än ett sätt. Dels kan han se händelserna både med demonstrantens och polisens ögon. Dels kan han jämföra sitt då-perspektiv med sitt nu-perspektiv. Han säger å ena sidan:

"Jag anser fortfarande att polisen bär en del av ansvaret för att våldsamheterna bröt ut. Jag såg faktiskt poliser som kastade gatsten." 

Men också:

"Min bild är mer nyanserad nu. Jag vet bland annat att rent kriminella tog sig in i leden bara för att slåss. Jag har även hört kollegers upplevelser om hur de kände skräck, var dåligt förberedda och utrustade och kände sig övergivna av ledningen."

Att vår världsbild i allmänhet tenderar att bli mer nyanserad med åldern, och att tidsmässig distans till en händelse gör det lättare att betrakta den med större känslomässig distans och därmed ur fler perspektiv, är nog något som gäller för de allra flesta människor.

Men som en som har erfarenhet av tillhörighet till flera grupper som ofta ses som oförenliga kan jag också särskilt känna igen mig i det där "å ena sidan, å andra sidan". Det kan kännas som en ren förbannelse ibland, som en slags evig kluvenhet. Att alltid finnas både i vi-gruppen och dem-gruppen. Samtidigt. Eller som rubriken till artikeln uttrycker det, att stå: "Med en fot på var sida om staketet".

Å andra sidan (se, nu var vi där igen...), så kan det kännas som, och är väl, en välsignelse också. Dels för egen personlig del, fler perspektiv är inte bara frustrerande, de berikar också. Dels på ett högre plan, för när det nu finns staket och klyftor mellan människor och grupper, så kan väl ingen riva ner dem, eller bygga broar över, utan att stå just med en fot på var sida.

Bygger broar gör också Johannes när han i artikelns slutord svarar på vad han med utgångspunkt i sina erfarenheter skulle vilja säga till andra poliser:

"[...] poliser och demonstranter har en diabolisk bild av varandra, som en mystisk, okänd motpart. Misstänksamheten måste överbryggas. Allt man gör och säger som polis gör stort intryck och påverkar bilden av polisen. Också på ett positivt sätt, som till exempel effekten av ett mänskligt leende. Skrik inte till folk. Prata med dem."

På sätt och vis är det väl så självklart att det nästan är en truism: Att en demonisering av en grupp människor kan krossas av att människor möts, över staketen, som människor. Med "ett mänskligt leende". Med samtal snarare än tilltal. Samtidigt är det få saker som verkar svårare för oss människor att lära oss, att se och möta varandra som människor hellre än som vandrande gruppstereotyper.

Jag önskar att vi alla kunde begrunda "effekten av ett mänskligt leende", och kanske rent av praktisera det nu och då.