fredag 26 augusti 2011

Fredagsmusik: Tootoolah

För ett tag sen skulle jag föra över innehållet på en VHS till DVD (ett kontinuerligt projekt här hemma, som då och då avstannar tillfälligt), och råkade hitta en inspelning av någon slags gala från 1993 eller 1994. Kan ha varit Grammisgalan, jag minns faktiskt inte riktigt.

Fascinerande med kändisarna på galan var i alla fall två saker:

1. De såg ut precis så som jag "vet" innerst inne att de gör. Precis som den där bilden jag får upp för min inre syn när jag hör ett visst namn, alltså.

2. Alla var sådana jag visste precis vilka de var. Även de jag aldrig varit särskilt imponerad eller intresserad av kunde jag direkt identifiera.

Det ska jämföras med när jag råkar se något liknande på TV nuförtiden, när de medverkande/närvarande kändisarna kan delas in i någon av de två grupperna:


1. Vem är det???

2. Men hjälp vad gammal/förändrad han/hon har blivit/ser ut!!

Gissningsvis hänger förändringen mer ihop med mig, och min ålder, än med kändissverige...

Hursomhelst, en av de som var med på den där galan på VHS-bandet var Peter LeMarc, och såklart hade han hatt på sig. Det har han ju alltid, det vet man ju... (såg ut precis som han "egentligen gör i verkligheten" gjorde han också...). Och en av hans bästa låtar, från ungefär tiden för nämnda gala, är, i mitt tycke, Tootoolah. Den blir härmed fredagsmusik!







>





4 kommentarer:

  1. Kan det ha med intresse att göra det där med kändisarna? Jag har nämligen aldrig kunnat identifiera kändisar medan min man gör det fortfarande lika bra som alltid.

    SvaraRadera
  2. Har nog också att göra med vad som var aktuellt när man gick i skolan. Jag och Anna har pratat om att all den där musiken som "alla" spelade när vi gick i högstadiet och gymnasiet (Orup, exv.) avskydde vi båda två då, men det blev ju ändå det som var soundtrack till ens skoltid s.a.s., så numera har det ju ett visst nostalgivärde.

    Menar alltså, när man gick i skolan spelade det ingen större roll vad man gillade och inte gillade, vad man var intresserad av och inte intresserad av, för det som var populärt kände man till, vare sig man ville eller ej... När man är vuxen, och inte går i skolan, så har man liksom inte samma tvångsinlärning av populärkulturen.

    Till viss del kan det kanske bero på ens medievanor också. Anna har alltid gillat att ha radion på i bakgrunden när hon jobbar, och även till helgfrukostar. Det är en vana hon har med sig hemifrån, det där med radio till frukost. Själv lyssnar jag på bestämda program (och då är det ju jättebra med den nya tekniken, som gör att man inte måste passa en viss tid, utan kan lyssna när som helst under en månad!), men däremot blir jag stressad av att ha radio som bakgrundsljud när jag ska göra något. Egenvald musik funkar bättre.

    Och den skillnaden i radiovanor gör faktiskt att Anna även numera oftast känner till, och känner igen, aktuella låtar (även om hon inte har en aning om hur artisten ser ut...), eftersom de spelas på radio.

    Kan tänka mig att ens TV-vanor kan påverka på samma vis. Om man tittar på alla de där Idol, och talang och allt vad det heter, så känner man nog också igen nya stjärnor på kändishimlen (oavsett vad man tycker om den, gissar jag).

    SvaraRadera
  3. Jovisst är det så. Jag ser aldrig på TV bara svt.play och jag lyssnar på p1 och p2 medan maken ser det mesta på TV under veckorna i Kiruna, läser aftonbladet.se och lyssnar på p4 och tom reklamkanaler. Jag minns inte så mycket av tvångsmusiken när jag var gymnasist, Dire Straits och Madonna, U2, Fredag och annat jag fortfarande gillar förstås, men det där orup-aktiga slapp jag undan pga medievanorna, även om maken påminner mig ibland.

    På sätt och vis är det ett tecken i tiden att inte ens jag och min man som är high school-lovers hade samma musikkultur då. Mamma och pappa kan alla schlagers från sin ungdom båda två. Det började bli för nischat redan i vår ungdom och nu är det nog ännu mer så. Var och en lyssnar på sin spotifylista och Tracks-listan har lagts ner. De där gemensamma kulturupplevelserna som Fem myror och Köppäbävisan ändå var när jag var barn, finns inte på samma sätt längre.

    När jag ledde allsång här i byn i somras märkte jag att de gemensamma sångerna är ganska gamla, Dagny av Owe Törnquist är inte dagsfärsk precis. Ska man inte sjunga reklamlåtar som "fredagsmys"-låten finns inte mycket nytt att ta av.

    SvaraRadera
  4. Det är nog på både gott och ont, det där nischade. Å ena sidan en större frihet till individuella val och individuella intressen (kanske, fast jag är tveksam). Å andra sidan, mindre av gemensamma kulturella referensramar (kanske).

    Jag tror definitivt att utrymmet för olikheter och individuella skillnader ökat. Fast jag tror, dessvärre (därav "tveksam", ovan), att det fortfarande finns tydliga begränsningar.

    Tänker lite på läraren som inte godtog mitt val att tala om läsning när vi skulle berätta om våra hobbies (för "att läsa" kunde inte vara en hobby, tydligen...). Tills dess hade jag trott att "hobby" betydde "sånt som man tycker om att göra på fritiden", men då lärde jag mig att "hobby" har en betydligt med begränsad betydelse (tolkade det som att det dels måste vara "aktivt", även om jag nog ser läsning som aktivt också..., och dels måste kunna utföras i grupp, eller inom en förening i alla fall).

    Jag tror det är lite så med den (iofs. faktiska) större friheten i val av musikintressen numera. Det måste fortfarande falla inom en hyfsat snäv ram för att vara godtagbart.

    Men det är kanske inte längre samma artister alla lyssnar på, i alla fall, det ligger det nog en hel del i.

    SvaraRadera