måndag 11 april 2011

Uppsnappat

Tillbringade ett par timmar i fredags med att sitta på en pub överfull av människor som fastnat här på grund av att tågen inte gick vidare norrut härifrån. Och de söderifrån kommande tågen var också allt annat än i tid.

Jag själv hade inte åkt med något tåg, och skulle inte med något heller, men väntade på ett par personer som satt på ett.

Många människor. Flertalet sådana som inte planerat att hamna här överhuvudtaget. Många resväskor. Många dialekter.

I mängden uppsnappade jag en del kommentarer och brottstycken av samtal värda att notera. Dessa följer här nedan (dialekt inom parentes, eventuell kommentar efteråt).


"Jag trivs jättebra på mitt jobb! Men jag kan ju inte stanna där bara för det. Man kan ju inte bara hänga kvar någonstans för att man trivs, man måste ju vidare!" (småländska)

Det där är väl tidens melodi. Men är det inte ett ganska sorgligt sätt att tänka? Du måste alltid vidare till varje pris. Måste! Till nytt jobb, till en ny partner, till nya vänner också kanske. Om det så sker till priset av att du överger det jobb, den partner eller de vänner som faktiskt gör dig lycklig, i en allt mer andtruten, allt mer missnöjd och olycklig jakt framåt, framåt, vidare. För det handlar inte om din lycka. Det handlar inte ens om någon annans lycka. Det handlar bara om att du ständigt måste vara på väg någon annanstans. Måste! Måste! Det är din plikt! Din plikt mot...Ja, mot vad?

"Jag kan skriva en sång om vad som helst. Så gott som vad som helst." (östgötska)

Ja, säga vad man säga vill, men falsk blygsamhet har väl aldrig legat för östgötarna (detta sagt av en ex-östgöte).

"Var ska du åka?" (alla möjliga dialekter)

Många gånger, och på många dialekter, det var liksom det nya "Goddag"...

Och så en hel replikväxling värd att bevara, utan kommentar för övrigt.

"Ska du till Karlskrona? Men...dit borde det ju gå att ta båt."
"Åka båt från Eslöv???" [för er som är lika geografiskt förvirrade som jag: Eslöv ligger mitt i  landet]
"Nej, men från Landskrona tänker jag."
"Jo...man kan nog åka båt från Landskrona till Karlskrona. Om man åker via Polen. Men jag har inte mitt nationella ID-kort med mig"...
(skånska och östgötska)

Det är intressant det där tjuvlyssnandet. Men lite tröttande i längden. Så här nånstans slog jag igång iPoden och stoppade lurarna i öronen...

6 kommentarer:

  1. Hmm, neej, det är väl bara så att vi östgötar är bäst, helt enkelt! ;-)

    SvaraRadera
  2. Vad hemskt men så sant, det där med att man måste vidare trots att man egentligen trivs. Gräset är grönare på andra sidan... Tror man eller så får att det är en viss status. Konstigt förr var det status att ha jobbat på samma ställe i hela sitt liv, nu tvärtom. F ö gillar jag dialekter.

    SvaraRadera
  3. tofflan: Så måste det vara. Absolut- ;-)
    Testade förresten ditt pestorecept med valnötter och persilja (fast bytte ut vitlöken mot rödlök). Blev supergott!

    SvaraRadera
  4. cathrin: Jo, dialekter är kul. Jag kan till och med identifiera ett antal olika danska dialekter (men inga norska).

    SvaraRadera
  5. Dialekter är verkligen kul!Jag minns när störstsonen, då 10, och min man var på godisaffär i Nässjö och sonen lyckligt fick gratis godis eftersom han kallade det "karrki" som vi gör i Kiruna. Hon tyckte det var så fint att höra "norrländska" dialekter. Vi tycker nog det låter rätt fult med den där kirunaslangen med R i början av ord som inte har det alls i skrift. "Ru säge re. Re ä en öggla(sagt med ett ljud som ligger mellan ö och u i hund), inte en öön(sagt med jättespetsigt ö-ljud)." Så r uttalas inte alltid. Men många äldre människor, min far till exempel, som lärde sig svenska i skolan från bok säger som finlandssvenskar: Korrs,varrs osv med jättetydliga r och s.

    Här i Kalix pratar man som folk i söder tror att norrlänningar alltid låter, som Pentti Varg(fablernas Värld)men mycket låångsammare. I närmsta kommun uppströms älven, Överkalix pratar man en fornordisk dialekt som har mer gemensamt med isländskan än svenskan. När jag spelade CDn med dialektprov inför en redovisning på universitetet här hemma, sa min äldsta dotter: "Vad är det här? Det låter som samiska men jag förstår inte ett ord." och det är en bra beskrivning faktiskt av denna dialekt som varit en nordisk språkö i finskugriskt land fram till 1950-talet.

    Som sagt, det är kul med dialekter. Vi har inte lika många på lika liten yta som i söder, men det finns verkligen alla möjliga olika dialekter och accenter här i norr också.

    Haparanda har ett svenskt uttal och Övertorneå ett helt annat fast de har samma grund i finskan i botten och inte ligger mer än 7 mil från varandra.

    Norge har många väldigt mycket mer olika dialekter än Sverige och särskilt i Nordnorge, där vi är ganska ofta, talar de så vackert.

    Sedan har vi ju samiskan och finskan förstås, du borde resa hit någon gång. En språknörd skulle älska det.

    SvaraRadera
  6. Med tanke på att jag själv i princip inte har någon dialekt* (även om mitt "ja" numera låter ganska skånskt, alltså uttalas med kort "a", man ska inte ha bott här så väldigt länge innan man börjar anpassa sig på den punkten...), så är det kanske lite märkligt att jag tycker dialekter är kul. Men det gör jag alltså.

    Och givetvis är det extra roligt att höra dialekter som är förknippade med platser man har någon form av relation till, även om man inte talar dialekten själv. Å andra sidan behöver jag inte den kopplingen för att tycka det är intressant, heller, det är väl språknörderiet som slår till... Tror nog att ett besök i dina trakter skulle vara givande även på den punkten.

    ----
    * Har bott på ett antal olika ställen under uppväxten (och senare också), under några formativa år dessutom just i den del av Sörmland som sägs vara hemvist för rikssvenskan. För ett tag sedan skulle jag testa en mjukvara som skulle kunna identifiera ens dialekt med ledning av de svar man gav på ett antal frågor. Den klarade både Annas skånska och vår grannes variant på norrländska, men när jag gett mina svar och tryckt på "enter" så hängde sig hela härligheten...

    SvaraRadera