söndag 3 april 2011

Dagens språkpolisiära insats: det luriga och hjälpsamma s-et

Jag följer idag upp gårdagens språkpolisiära insats angående särskrivningar med en punktinsats på det relaterade området: genitiv-s eller binde-s?

För saken är alltså den att ett s i slutet av ett ord kan markera ägande (ett så kallat genitiv-s), och ett s mellan två sammansatta ord kan fungera som ett bindestreck, så att säga, ett så kallat binde-s. Kan man se skillnad mellan dessa två s får man alltså ytterligare hjälp att avgöra när man ska skriva ihop och när man ska särskriva. Här är det, precis som igår, främst betydelsen vi får ta till hjälp.

Låt oss titta närmare på det med hjälp av ett av de (oftast) fyra ben som sitter på ett bord:

"Bordets ben" anger att benet hör till, ägs av, ett bestämt bord. Här är "s" alltså ett genitiv-s, och formen "bordetsben" blir både felaktig och obegriplig.

Det närliggande "bordsbenet" syftar på ett bestämt ben, hörande till ett bord som antingen är mer obestämt, eller bestäms av sammanhanget. Särskrivningen "bords benet" blir lika felaktig och obegriplig som "bordetsben". Här är alltså "s" ett binde-s, ett morfem som binder samman två ord till ett.

Det finns ju faktiskt en tydlig, om än subtil, betydelseskillnad däremellan, eller hur?

Men om betydelsen ensam inte hjälper, kan grammatiken komma till undsättning.

Förstaledet i ett sammansatt substantiv (exv. "bordsben") står ALDRIG i bestämd form. Det gäller med eller utan"s". "Bordetsben" är alltså lika fel som "husetbil".

Lika lite står det substantiv som ett genitiv-s syftar på i bestämd form. Därav kan vi alltså sluta oss till att "bords benet" aldrig är rätt. Om bordet ska ges ett genitiv-s i förhållande till benet, så är det också bordet som ska stå i bestämd form. Alltså: "bordets ben".

Uppdaterat 5 april 2011: Hade tappat ett "t" i punktinsats såg jag nu (att blogga från telefonen har sina sidor...), men det är rättat nu. Funderade i och för sig på att låta det stå, för "punkinsats" låter ju rätt intressant det med. En punkig språkpolisiär insats liksom...

2 kommentarer:

  1. Tack! En simpel svensklärare blir tårögd!

    Gråter av sorg kan man också göra när man stöter på trottoarpratare-EJ HANDTEXTADE som ropar ut:

    50% bok rea. Inte ens de som säljer böcker klarar den simpla operation som det innebär att stava sammansatta ord i svenskan. Vi har ju tonaccent, det hörs direkt om ett ord är två eller ett.

    TACK!

    SvaraRadera
  2. Varsågod! ;-)


    Nej, deprimerande är vad det är! Och det breder ut sig mer och mer.

    Och, som du säger, åtminstone för den som har svenska som modersmål borde det räcka att säga ordet/orden för att höra om det är ett eller två.

    Men ibland (ofta) räcker det inte, tydligen, förhoppningsvis kan det då hjälpa att tänka över vad man menar...

    SvaraRadera