onsdag 9 mars 2011

Kaffe eller te?

En föreläsare nämnde en gång valet av varm, och (vanligtvis men inte nödvändigtvis) koffeinhaltig, dryck som en av de vardagliga och konkreta klassmarkörerna. Och att te, i alla fall i många sammanhang, var ett mer medelklassigt val än kaffe. Hon hade själv vuxit upp i en arbetarklassfamilj, och egentligen inte börjat dricka te förrän hon började umgås med människor med mer medelklassbakgrund (jag minns inte om det sedan var när hon började läsa på universitetet eller i något annat sammanhang, så jag ska låta det vara osagt vilket, det kan ju också vara av underordnad betydelse).

Hursomhelst funderade jag vidare utifrån just den detaljen i föreläsningen efteråt. Och över te och kaffe i min egen barndom och uppväxt. Och över hur teet på sätt och vis var en konstant faktor i de olika (högst olika) sammanhang och grupper av människor som ingick i vår familjs nätverk, samtidigt som teet i och för sig också förändrades, subtilt, i övergången mellan olika sammanhang. Någonstans där slog mig tanken att detsamma egentligen kunde sägas om språket (orden, begreppen, symboliska universum).

Resultatet av funderingarna blev två kortare texter. En längre, lite lösare hållen, prosadikt som följde den där tankelinjen om te och språk. Och en kortare, stramare, som fokuserade helt på språket. Jag hittade dem nu när jag gick igenom lite gamla anteckningar och papper, och de presenteras härmed på bloggen.

-------------------------------------------------------------------------------------

Kaffe eller te?
(om dryckens sociala betydelse
om te som metafor för språk)

Mamma drack, och dricker, alltid kaffe.
Jag har aldrig sett mamma dricka en kopp te.
Men hon serverade alltid te.
Gäster serverades te. Och barnen.

Först var det radikala Uppsaliensiska studenter,
FNL-are och andra, som diskuterade
Vietnamkrig, USA-imperialism och kapitalism.
Och drack te.
Lösviktste bryggt på brun tekanna
(har i vuxen ålder skaffat mig en likadan,
men använder den sällan).

Mamma drack sitt svarta kaffe,
med tre sockerbitar i,
och diskuterade hon också.

Senare var det de frikyrkliga.
Ofta andra generationens klassresenärer,
ängsligt småborgerliga,
med rejäla yrkesutbildningar från högskolan,
om de inte var pastorer förstås,
men utan så mycket kulturella eller, egentligen,
politiska intressen.

De drack te.
Svartvinbär eller Earl Gray, på påse.
(Minns en konflikt med mamma
om att hon plötsligt börjat köpa svartvinbärste,
som hon aldrig köpt förut,
för att "göra sig till", som vi barn tyckte.
Hon svarade inte,
men Earl Gray-asken kom tillbaka på kvällarna,
vid sidan av svartvinbärsteet).

Mamma drack sitt kaffe, började med åren ha mjölk i.
Diskussionerna rörde nu mest de andliga tingen.
Språket var annorlunda,
och ändå på något underligt sätt så likt.
Precis som teet var bestående,
och ändå ett annat.

Mamma drack, och dricker, alltid kaffe.
Jag har aldrig sett mamma dricka en kopp te.
Men ändå fanns teet där, hela min barndom.
Och ändå drack jag te, så gott som varje kväll,
och lyssnade till de vuxnas diskussioner.
Som vuxen dricker jag mitt kaffe,
från början svart, men med åren med mjölk i,
och diskuterar jag också.
Eller lyssnar.

Tekannan står stolt men bortglömd framme,
på upphöjd position i köket,
Tas ner för att dammas ibland.
Mina gäster dricker inte te.

De dricker espresso eller latte.

(© Reb)
-------------------------------------------------------------------------------------

Det nya språket; same, same, but different

Allt var nytt – och allt var ändå detsamma

Revolutionen blev Herrens återkomst
Agitationen blev evangelisation
Marx och Mao blev Johannes och Paulus
Möten blev..... möten

Allt var nytt – och allt var ändå detsamma

(© Reb)


-------------------------------------------------------------------------------------

Brun tekanna. foto: Reb Dutius
Den i dikten nämnda tekannan




Uppdatering 18 feb 2011: Läser i Göteborgs-Posten att tedrickandet ökar i storstadsregionerna. Med andra ord, det är inte bara en klassfråga, och inte bara en subkulturfråga, utan också en geografisk fråga (eller snarare, det är alla de faktorerna och några till i dynamisk samverkan, som med det mesta här i livet)


8 kommentarer:

  1. Intressant! :D I en del länder har kaffe alltid varit dyrare än te - till exempel Finland och England och därför dricker man mest te där. Så nåt har det väl att göra med pengar och sånt, också...

    SvaraRadera
  2. Hmm. Jag vet egentligen inte om kaffe eller te är billigast här i Sverige. Per kopp alltså.

    Men jag trodde Finland slog Sverige när det gäller kaffedrickande?

    SvaraRadera
  3. Kaffe har alltid varit jättedyrt i Finland!!

    SvaraRadera
  4. Kan tänkas, men dricker det gör finländarna ändå, tycks det... Jag kollade upp den där konsumtionsstatitiken, och Finland är faktiskt det land i världen som har högst kaffekonsumtion per person och år (ca 12 kg, mer än dubbelt så mycket som kaffelandet Brasilien).

    Alla nordiska länder finns med där i toppen av "världskaffeligan", och har gjort så åtminstone sen mitten av 70-talet (statistiken jag hittade, från World Recources Institute, går bara tillbaka till 1975). Vi är tydligen riktiga kaffemonster här i höga nord...

    Här i Sverige är ju kaffe inte heller direkt billigt, tycker jag. När det säljs till normalpris i alla fall. Däremot är det ju ofta en lockvara (alltså att man använder kafferabatter för att få folk att handla annat), så det är ju påfallande ofta till extrapris på ett eller annat sätt.

    När vi var nyinflyttade här tror jag inte vi köpte (=betalade för...) kaffe på närmare ett halvår. I samband med att vi folkbokförde oss här fick vi nämligen varsin tjock bunt med "Välkommen till kommunen-kuponger" från diverse affärer och företag i stan, och jag tror två tredjedelar av kupongerna var "Kom in i vår affär så får du ett gratis paket kaffe"... Lockvara, som sagt...

    Länge (åtminstone till 1800-talet) var ju kaffe definitivt en lyxvara som de fattiga skikten av samhället antingen inte hade råd med alls, eller åtminstone inte kunde unna sig så ofta (en väldigt talande scen i någon av Moa Martinsons böcker om flickan Mia är när modern skäms för att de är så fattiga att de inte har råd att bjuda flytthjälpen på kaffe, utan endast kan bjuda på brännvin...). Och jag undrar faktiskt om inte just det är skälet till att det sedan blev en arbetarklassdryck. Just för att det var en lyxvara, men en lyxvara som man (så småningom) hade råd att unna sig så mycket man ville ha av.

    Lite på samma sätt som cigaretterna har gått från att vara statussymbol till att bli ett arbetarklasstigma, kanske.

    SvaraRadera
  5. Intressanta tankar om kaffe. Jag har två kafferelaterade historier att dela.

    Där jag kommer ifrån; Jukkasjärvi församlings vidsträckta fjällnära område, var kaffe i början på 1900-talet sällskapsdrycken nummer ett brännvin var för "oväckta" fyllon. Min farmor hade en väninna som i sin barndom fick jobba som piga åt den store författaren och konstnären Johan Thuri och han bjöd på både te och choklad! Hennes syskon och kompisar var mäkta imponerade men de gillade inte te däremot var chokladen förstås en storfavorit. Johan Thuri föredrog själv te.

    Min farmors moster var med i Missionskyrkan i Kiruna och de fick en ny pastor i mitten på 1980-talet. Denne man var inte bekant med sederna här uppe och blev bjuden på kaffe hos gammelmoster. Omedvetet oartig svarade han "Nej, tack. Jag tar hellre te." Min gammelmoster blev konfunderad och bad till nästa besök samariterna köpa te. De köpte te i påsar och pastorn fick te nästa gång. Och nästa. Det var bara att den gången återanvände gammelmoster påsarna från förra gången. Pastorn tog detta som en lustig historia om lappmarkens snåla gamlingar, men jag som kände moster Helga visste att det skulle vara fjärran ifrån henne att någonsin vara snål mot en gäst. Hon visste helt enkelt inte att man kunde vara så slösig att man slängde någonting som såg så användbart ut fortfarande.

    Men konstigt nog är jag själv uppvuxen på te.Barn skulle inte dricka kaffe "för då växer man neråt som korumpan", sa farmor. Mina föräldrar drack kaffe men jag och min bror fick Lipton's yellow label med kanelstång i kannan och jag är än i denna dag en hängiven tedrickare.

    Förresten köper min kompis Mauri alltid te åt mig när han är i Finland de har många fler tesorter och örtteer än vi har här i byn. Kan det vara närheten till Ryssland som gör det?

    SvaraRadera
  6. Intressant med de där geografiska variationerna! Och de får förstås pastorsfamiljer (som ju ofta flyttar en del) märka av mer än många andra. Kanske den nya pastorsutbildningen borde ha nån kortare delkurs om kulturkrockar (eller "interkulturell kommunikation", som det hette när jag läste en sån kortkurs).

    Ryskt te med sylt i är definitivt en smaksensation!

    SvaraRadera
  7. Interkulturell kommunikation för pastorskandidater vore en bra idé. Har druckit te i Ryssland men utan sylt, hon som bjöd på det var så interkulturellt medveten att hon inte bara bjöd på svenskanpassat te hon hade också fyllt kylskåpet med finsk mjölk eftersom vi svenskar lustigt nog vill ha mjölk till alla måltider.

    SvaraRadera
  8. Kaffe måste definitivt vara mycket dyrare per kopp än te. Hur prisbilden såg ut för 100 år sen yttrar jag mig inte om, dock.

    SvaraRadera