söndag 13 mars 2011

Apropå Hysén

Det har ju redan påpekats att det är felaktigt att påstå att Anton Hysén är den första fotbollsspelaren som kommer ut som homosexuell. Han är den första herrfotbollsspelaren som är öppen om sin homosexualitet.

Korrekt.

Däremot är det inte alldeles sant, som det ibland framställs, att det är oproblematiskt att komma ut som icke-heterosexuell damfotbollsspelare. Det är sannare att uttrycka det som att herrfotbollsspelaren och damfotbollsspelaren möter olika typer av normer och fördomar när (eller om) de kommer ut.

Håkan Larsson skriver om Idrottens genus på http://www.idrottsforum.org :

"Denna oförmåga att bearbeta traditionella gränser för vad som är att uppfatta som kvinnligt och manligt inom tävlingsidrotten, har bidragit till att enskilda kvinnor och män som träder över dessa gränser inte sällan väcker en sorts misstanke om sexuellt avvikande. Kvinnliga fotbollsspelare, liksom manliga konståkare, uppfattas till exempel ofta som homosexuella. Väldigt framgångsrika kvinnor framträder ofta tillsammans med en sorts normalitetsalibi, ett alibi som visar att jag är helt normal. Sådana kan vara ett vackert och kvinnligt utseende eller ett kvinnligt beteende vid sidan av tävlingsarenan, en manlig partner som också fungerar som tränare osv."

Kort och gott, den kvinna som spelar fotboll (liksom den man som simmar konstsim, eller sysslar med konståkning etc) drar på sig homofobi redan genom sitt val av idrott. Visst kan man tycka att det då borde vara helt problemfritt att säga "jag är homosexuell", om man ändå blir bemött därefter. Men lika starkt, minst, kan alltså behovet av att kompensera vara, att bevisa inte bara sin utan hela idrottens heterosexualitet.

Att komma ut som något annat än heterosexuell blir ett hot mot den kompensationen, alltså: "Om jag nu spelar fotboll så måste jag ju åtminstone vara en 'korrekt kvinna' på alla andra områden".

Det kan också upplevas som ett svek mot medidrottarna, att ge de som sätter likhetstecken mellan sporten som sådan och icke-heterosexualitet vatten på sin kvarn.

Om fotbollsspelaren Anneli Andelén står det i boken Damelvan:

"Länge fick de henne att tiga, fördomarna och de inskränkta normerna. I dag vågar Anneli stå för sin läggning och den hon är. I januari 2003 registrerade hon och holländskan Nathalie, som hon träffade i Japan då de spelade i samma lag, partnerskap och i Nathalies körkort står det numera 'Nathalie Geeris Andelén'.
[...]
'För en tid sedan blev jag intervjuad av en veckotidning och när de frågade om jag hade familj sade jag 'gift med Nathalie'. Det kändes så skönt att kunna vara öppen med det. Nathalie är ju det viktigaste i mitt liv.' " [ur Damelvan, av Jennifer Wegerup]

5 kommentarer:

  1. Som vanligt är du så klok och mitt i prick i din analys. Tänk att vi ids skaffa oss så mycket onödiga bekymmer som om livet inte vore fullt av sorger ändå. Varför ska inte pojkar och flickor få göra det de vill och älska vem de vill? Vem blir gladare av att strikt dela upp världen i två avgränsade kön där det ena ska ha makten över det andra i stort som smått?

    SvaraRadera
  2. Alma: Ja, det kan man ju fråga sig... Och det är ju intressant hur tätt sammanlänkade normerna som rör kön och de som rör sexualitet är. Det är liksom olika sidor av samma sak: Den som inte är heterosexuell är inte en riktig kvinna/man, och den som inte är en riktig kvinna/man är inte riktigt heterosexuell...

    SvaraRadera
  3. 2003. Hm. Jag minns att jag läste en text om svensk damfotboll, att ingen arena är på en gång så starkt förknippad med lesbiskhet samtidigt som det inte finns någon som säger att hon är lesbisk... ah, här! En artikel från just 2003.
    http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/anrell/article10408808.ab

    Och så detta - som du säkert sett
    http://idrottsforum.org/articles/fur/fur050222.html

    För övrigt är jag djupt misstänksam mot människor som på allvar bryr sig om så konstiga saker som fotboll. Men det är en annan fråga...

    SvaraRadera