tisdag 8 februari 2011

För Guds skull

Har nu sett "För Guds skull", dokumentärfilmen från 1989 om Södermalmskyrkan där filmaren Noomi Liljefors återvänder till sin barndoms kyrka och församling. Finns på SVT Play i ett par veckor till i alla fall.

Tack för tipset, Tea!

Filmen presenterar Södermalmskyrkan som den är i filmens nutid (alltså sent 1980-tal), ur olika aspekter. Som jag uppfattar det är presentationen grupperad runt tre olika huvudteman (som i filmen följer på varandra). Först helandeteologin och framgångsteologin (även om jag inte tror att det ordet nämns), därefter församlingens dagis och skola, som behandlas delvis parallellt med tungotalet. Slutligen ges en liten inblick i församlingens missionsverksamhet, i och med att vi får följa med på en missions- och predikoresa till Ingermanland i dåtida Sovjetunionen. Insprängt här och var tas förstås även annat upp, som exempelvis synen på sex före/utan äktenskap.

Med detta som bakgrund berättar Noomi Liljefors också om smärtsamma episoder och minnen från sin barndom, som delvis utspelade sig i Södermalmskyrkan. Mammans hjärtsjukdom, och hur rädd hon var att hon skulle dö. Hur hon på barns vis trodde sig kunna hindra att mamman dog om hon bara varje gång hon kom hem sprang uppför alla tre trapporna innan porten slog igen (vuxna har förvisso liknande tvångstankar, inte minst i förhållande till sådant som vi människor är maktlösa inför, som död och förluster, men det är nog mer uttalat hos barn). Om mannen som förgrep sig på henne. Och om hur pappan avlivade hennes hund hemma i badkaret för att den inte skulle lida mer (det framgår i och för sig inte vad den led av), och hur hon aldrig kunde fästa sig vid någon annan hund.

Både presentationen av 1980-talets Södermalmskyrka och Noomi Liljefors barndomsskildring är fängslande. Min främsta kritik mot filmen är kanske att kopplingen mellan de båda skildringarna känns ganska svag.

Och kanske skulle jag också ha velat ha något om skillnader mellan hennes barndoms Södermalmskyrka, och den hon återvänder till för att filma. Församlingens övergång från pingströrelsen till trosrörelsen måste exempelvis ha skett efter att hon var barn där (den hade 1989 inte så många år på nacken), och någon förändring bör ju den ha inneburit. En förändring som det hade varit intressant att få Noomi Liljefors syn på.

Att det också finns och fanns stora likheter tvivlar jag inte ett ögonblick på. Men förändringar över tid är det ofta den återvändande som ser tydligast, och just därför hade hennes iakttagelser varit viktiga och intressanta.

Överhuvudtaget saknas hela den återvändandets problematik som så ofta diskuteras i litteratur och filosofi genom tiderna. Det där att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger, som de gamla grekerna sa. Att ett sant återvändande egentligen är omöjligt som någon (var det Birger Norman?) skrev. Eller upplever Noomi Liljefors att hon faktiskt kan det? Det hade i så fall varit ännu intressantare att ta del av. I vilket fall som helst hade något på det temat berikat det som ska vara en film om filmarens återvändande till en barndomsmiljö.

Det var det hela om mitt övergripande intryck av filmen. Några saker i Södermalmskyrkan, så som den presenteras i filmen, kräver sina egna bloggposter, som kommer att dyka upp här så småningom.

6 kommentarer:

  1. Kloka tankar. Det var Dag Hmmarskjöld som sa: Du kan aldrig återvända en annan man kommer till en annan stad.

    SvaraRadera
  2. "En annan man kommer till en annan stad" Så sant.

    Fast samtidigt måste det väl betyda att det inte bara är omöjligt att återvända till en plats, utan också att stanna där. Både staden och mannen blir oupphörligen något/någon annan, helt enkelt.

    SvaraRadera
  3. Så filmen i kveld. Selve hensikten med filmen var og er vel, kort sammenfattet, å få fortalt at hun ikke ble det som pappaen ville at hun skulle bli: misjonær. Hans tro hjalp åpenbart ikke, hans bønner hjalp åpenbart ikke. Hun lyktes stå i mot alt. Ja, tvertimot, hun begraver mennesker i dag, og ikke i Guds navn. Det ville hun ha frem.
    Men dessverre for henne, paradokset er at bildene av de glade kristne som vi ser sekvenser av gjennom hele filmen, er blitt vanlige og velkjente i dag, og en film som dette med oppfølging, får mennesker til å feste oppmerksomheten på det som fyller menneskene med glede og tro, og det er altså hennes far som er grunnen til det. Det er på grunn av ham vi ser navnet Jesus forkynnes. Hadde jeg ikke sett filmen i kveld, hadde jeg kanskje forstått hennes behov og forstått hennes bevegelsesgrunner, men filmens innehold skaper andre tanker. Det som kommer frem i hennes liv er en bitter undertone,og ikke en triumf, og dermed mislykkes hun med å formidle poenget med at faren tapte, tross mange inderlige og tydelige forsøk. Hun sier på en plass de tenkte mantraordene som sitter fast i hennes sjel den dag i dag, underveis i filmen;
    "Nei, pappa, jeg ville aldri bli misjonær!!"
    Vel, det kunne kanskje gått slik. Men, og kanskje er det Gud, kanskje ikke, filmen vekker oppriktig nysgjerrighet, og blir en oppfordring til å undersøke hvem denne Jesus er, og hvem og hva disse menighetene er.

    Så ble hun misjonær til slutt likevel. Og kanskje resigner hun i kampen mot brodden, og får endelig den ekte fred som hun som humanetiker virke mangle.

    SvaraRadera
  4. Ja, man får också tankar kring hur man som förälder och vuxen någonsin kan göra tillräckligt för sina barn. Vi har väl alla erfarit hur oändligt lätt det är att älska sina barn och hur svårt det kan vara i perioder att älska sina föräldrar.

    Jag tänker också att pappan visst fick rätt, hon missionerar ju med denna film, hon verkar för sin del inte kunna låta bli att tala om vad hon sett och hört.

    SvaraRadera
  5. Anonym: Jo, visst fanns det väl en ton av bitterhet, eller av gamla oläkta barndomssår i alla fall. Och kopplingen mellan filmens två delar, som jag saknade, är förstås att hon håller den tro föräldrarna hade på något sätt ansvarig för allt ont som hände henne i barndomen.

    Problemet är att den kopplingen, även om den är väldigt stark i hennes egen tanke, är svag för att inte säga icke-existerande för en utomstående betraktare. Att hennes mamma var sjuk är knappast kyrkans, eller mammans tros, fel. Att hennes pappa avlivade hennes hund skulle kanske, rent teoretiskt, kunna ha någon koppling dit, men utan mer information än att han gjorde det, och att han sa att det var för att den inte skulle lida mer, så är det omöjligt att avgöra.

    Samtidigt tyckte jag att det fanns en ton av saknad också.

    Hur folk i allmänhet uppfattade bilden av kyrkan i filmen kan jag låta vara osagt. Åtminstone i Sverige finns en ganska stor skepsis mot människor som verkar överdrivet glada, eller glättiga, så det är inte nödvändigtvis positivt. Å andra sidan blev bilden för tittaren nog inte alls så negativ som den såg ut sedd genom hennes glasögon (bildligt talat). Jag ska låta det vara osagt, helt enkelt.

    SvaraRadera
  6. Alma: Det kanske låter cyniskt, men jag tror inte den lyckliga barndomen existerar. Att växa upp är en smärtsam och arbetsam process, för alla. Det ligger i själva uppväxandets natur, skulle jag säga. Ibland tror jag att de som starkast tar avstånd från de mörkare sidorna av uppväxande, och ihärdigast håller fram bilden av obruten vykortsidyll, är de som hade den allra tuffaste barndomstiden, eftersom de verkar så oförmögna att alls förhålla sig till de bitarna av livet.

    Föräldrarnas jobb är väl helt enkelt att mildra smällarna så gott det går, och att guida fram till vuxenblivande så klart.

    Tonårstidens kris är den att börja inse att också föräldrarna är människor. Att bli vuxen är, som jag ser det, att ha kommit igenom den tonårskrisen (den sista uppväxtkrisen, kanske man kan kalla den) och acceptera att också ens föräldrar är just människor, inte allsmäktiga varelser som kan hållas ansvariga för allt som hänt, eller för den delen avkrävas perfektion i allt.

    SvaraRadera