Prästen

För ett par år sedan hittade jag boken Prästen av Hanne Ørstavik på utförsäljning på stadsbiblioteket. Jag hade aldrig hört talas om vare sig henne eller boken, men eftersom titeln lät som att den kanske, kanske kunde tangera mitt intresseområde så plockade jag upp den från bordet och läste första sidan.

Och var såld. Genast.

Inte för att det egentligen var så spännande. Det var en inledning av klassiskt in medias res-snitt, men inte en av de mer thrillerbetonade... Snarare var det språket, den otroligt poetiskt beskrivna nattvardsscenen, och alla de komplicerade och intressanta personer och relationer som kunde anas i den som fångade in mig.

Givetvis köpte jag den.

Och fortsatte läsningen så fort jag kom hem. Boken höll vad inledningen lovade i bägge avseenden. Språket är oerhört vackert (trots att det är en översättning*, och jag får allt svårare att läsa översättningar med behållning), och det är relationerna och, framförallt, huvudpersonens, prästens, personlighet, minnen och skuldkänslor som hon brottas med, som står i centrum.

Tänkte att jag skulle ge er inledningen här, hellre än att ge referat av handling och så vidare. Kanske att någon fastnar i den precis som jag gjorde.

"Kristi blod för dig utgjutet. Jag tog ett steg åt sidan, hällde vin i nästa lilla blanka bägare. Jag såg på de böjda huvudena framför mig, vart och ett av dem, en efter en. Och så ska det vara, tänkte jag. Här ska du få komma och vara en. Här är du utvald, enastående. Här blir du sedd, här får du vara. Du, det gällde mig också. Vi.


Altarringen var en början. Halvbågen var ett tecken som visade att det fanns en större cirkel, och en cirkel till där utanför. Och en ännu större cirkel, ett oändligt stort lysande rum. Och att vi fick vara där, tillsammans, och var och en, alla och envar. Här. Här får du finnas. Här kan du vara. Detta är till för dig.


Det var stilla en stund. Som om de var samlade i en solfjäder runt halvbågen, och att det från alla ryggarna framför mig gick streck ut i landskapet. Ut i det öppna flacka, ut över fjället, ut över havet, vidare ut. Det slutade inte. Det fortsatte. De hade tagit med sig det in. Snart skulle de resa sig, om en stund skulle de skjuta upp dörren och gå ut dit igen, spridas.


Dessa människor som knäböjde här. Som om de sa: Vi godtar dig ändå. Kanske hade de till och med glömt. Jag kunde ha åkt någon annanstans, men jag visste att det skulle ha hänt något där också. Inte samma sak en gång till. Men något annat jag inte kunnat förhindra. Något som bara skulle hända, och som jag inte kunde göra mig fri ifrån efteråt, som skulle synas i ansiktet."


---
* Vilket givetvis innebär att översättaren Lotta Eklund är värd en eloge också. Det är annars ett otacksamt jobb att vara översättare, i regel blir man omnämnd bara när någon inte är nöjd. Lite som att vara målvakt...