Bibliotekstjuven. Eller varför även filmare borde läsa sociologi.

Jag har bara hunnit se första delen av Bibliotekstjuven än, så det är vad mina kommentarer i den här bloggposten är baserade på, ska jag till att börja med nämna som en slags disclaimer.

MEN... med det sagt. Första delen gav verkligen ingen mersmak (men, jo, jag kommer titta på de andra delarna i sinom tid ändå, för sån är jag...). Många har visserligen sagt att den blir bättre, särskilt vad gäller skådespelarinsatser (främst från Gustaf Skarsgård då) och spänning, i del två.

Vilket skulle låta väldigt lovande om det vore skådespelarinsatser och spänning jag hade invändningar emot... men så är alltså inte fallet. Det var två (eller kanske tre) helt andra saker som störde mig.

För det första: Filmarna skiljer inte på kulturella/ekonomiska hierarkier och ekonomiska sådana. Eller på kulturellt och ekonomiskt kapital, som Pierre Bourdieu skulle ha uttryckt det. Det är faktorer som kan överlappa, förvisso, och inte minst utväxlas mot vartannat, men de sammanfaller inte så som de gör i filmen.

Enkelt uttryckt:

I verkligheten kan man ha maximalt kulturellt kapital (kulturell/akademisk status om du så vill), men vara fattig som en kyrkråtta (som nog förresten har en del kulturellt kapital i kraft av sin kulturhistoriska bostad...). Eller man kan vara rik som ett troll och helt sakna kulturellt kapital (tänk: en uppkomling som tjänar mycket pengar, men helt saknar anor, vanor av rätta sorten, kunskap inom rätt områden etc). Eller, förvisso, vilken blandning som helst. Och det ena ger inte med nödvändighet det andra.

I Bibliotekstjuven däremot råder en extremförenklad världsbild där överklass inom ett område alltid också är överklass inom alla andra områden. De högutbildade (disputerade) bibliotekarierna på KB som verkar som gjorda av pengar, för att vara konkret.

En irriterande överförenkling som manusförfattare (och evt. regissör) kunde ha undvikit genom att antingen ha bara pyttelite mer på fötterna sociologiskt (därav bloggpostens titel), eller genom att våga lita bara lite mer på sina tittares förmåga att ta till sig något aningen mer komplext än det man serverar.

För det andra: Det där med att inte våga lita på tittaren, och därför vilja skriva tittaren saker på näsan, präglar tyvärr även filmens helt övertydliga tes. Den om klasskillnader och därmed sammanhängande underlägsenhetskänslor som motiv för stölderna.

Viss förenkling ligger inbyggd i filmmediet som sådant, förvisso. Genom att mycket av tankar och känslor som i andra genrer kan beskrivas, i filmen snarare måste uttryckas så att det blir synligt utåt.

Å andra sidan har filmen fördelen, framför exempelvis teatern, att kameran kan gå väldigt mycket närmare än en levande publik kan. På scenen måste du spela också för de bakersta raderna, på film kan du däremot uttrycka saker mer subtilt än så. En skiftning i ansiktsuttryck kan vara för otydligt på scen, men fullt tillräckligt på film.

När jag ser en spelfilm vill jag inte se vare sig en propagandafilm eller ett bildband från Pogo Pedagog. Jag vill ha något mer komplext än så. Något som kan vara motsägelsefullt, eller åtminstone visa på flera sidor samtidigt.

En film får gärna HA ett budskap, kanske till och med en tes. Men när den DRIVER en tes så övertydligt som Bibliotekstjuven gör, blir jag allt annat än imponerad.

Slutligen. "Kanske tre" saker som störde, påstod jag i början. Det tredje är i så fall de faktafel som står som spön i backen. Jag la definitivt inte alla på minnet, men det första jag noterade var att John, när han är på KB för att lämna böcker, precis i början, och dels träffar sin gamle kurskamrat och dels ser anslaget om tjänst som assistent i handskriftsarkivet, går rätt in med både ytterkläder och väska. Båda delarna lämnas, av säkerhetsskäl, innan man går in, det gäller nu och det gällde då.

En annan sak att hans fru pratar om SMS-lån. I början av 2000-talet? Skulle inte tro det.

Och otaligt annat.

Men, hade det inte varit för de första två invändningarna, hade jag kunnat förlåta faktafelen. Fiktion är fiktion, trots allt, även när den är "based on a true story".