Barn i butiker

Barn behandlas sämre i affärer än vuxna konstateras det av TT, och därmed i flertalet tidningar, idag. Det berättas bland annat om en 11-årig flicka som gick tillbaka till affären för att byta tröja som spruckit i sömmen direkt, men fick nobben. När hon hämtat sin mamma gick det dock utmärkt att byta tröjan.

Det där är trist. Men dessvärre inte alls en nyhet. Jag minns exempelvis en gång när jag var kanske 6 år (jag tror inte jag hade börjat skolan än), och glad i hågen travade iväg till leksaksaffären i närheten, med pengarna från min spargris i ena handen och 12-åriga storasysters hand i andra (för att komma till affären var man tvungen att gå över en större gata, det fick jag inte göra själv).

Äntligen hade jag sparat ihop till den där stora, dyra leksaken som jag tittat på så många gånger när vi varit där! Och jag var så stolt över att kunna gå och handla själv (nåja, med storasyster, men i alla fall...).

Visade sig dock att för barn var det inte nog att ha lika mycket pengar som det stod på prislappen att det kostade. Man fick i alla fall inte köpa. Kvinnan i affären sa att barn inte hade så mycket pengar om de inte stulit dem, och eftersom de inte ville ha med stulna pengar att göra fick vi inte handla där.

Själv resignerade jag mest över den konstiga och totalt oväntade omöjligheten. Jag som hade trott att man fick köpa det man ville för sina ihopsparade pengar. Och så visade det sig att man fick inte köpa nåt alls för dem. Blev förstås också perplex och chockad över att beskyllas för att vara tjuv bara för att jag hade pengar med mig till affären.

Storasyster blev däremot jättearg. Och krävde att expediten skulle ringa hem till vår mamma (alternativt låta storasyster ringa, jag minns faktiskt inte vilket).

En liten stund senare såg jag mamma komma rusande. Jag såg henne på håll genom glaset i affärsdörren. Och jag såg på avstånd att hon var arg, för hon hade inte brytt sig om att knäppa kappan, den fladdrade i vinden bakom henne (nästan lite som en superhjältemantel...).

Jag vet inte om jag förstod då vad eller vem hon var arg på, för hela saken var ju så jättekonstig och förvirrande för mig. Men så fort hon kom in i affären förstod jag i alla fall att det var expediten hon var arg på, för hon gick direkt till henne och skällde.

Hon sa en massa saker om att barn måste få lära sig att göra saker själva, i sin egen takt. Till exempel gå ett kvarter bort med storasyster för att köpa en leksak. Att det är viktigt att visa förtroende för barn. Och så sa hon också, minns jag särskilt tydligt, att

"Om vi förväntar oss att våra barn är tjuvar, så kommer våra barn att bli tjuvar!" (eller något med den betydelsen).

Hon hade ju alldeles rätt. Vi människor blir, gör och är till sådär 99,9% ganska precis det som förväntas av oss. Om alla ändå förutsätter att du stjäl, kan du ju lika gärna faktiskt stjäla; Vad blir skillnaden? Och även om barn förstås inte kan förväntas kunna göra allt själva, så kan de knappast förväntas kunna göra något ALLS själva på 18-årsdagen om de inte fått lov att träna innan dess.

Och den där minnesbilden av mamma superhjälten med fladdrande kappa som kom rusande till mitt försvar är förvisso ett väldigt positivt barndomsminne.

Men den uttryckningen skulle inte varit nödvändig om även barn behandlats med vanligt hyfs i affärerna.