Har nu nästan läst hela "Att komma ut; berättelser från garderoben". Den garderobsberättelse som jag funderat allra mest på i efterhand är den som Torbjörn berättar, den allra första i boken.
Torbjörn är uppväxt i pingströrelsen, och hans föräldrar hör fortfarande dit. Efter gymnasiet gick han på en frikyrklig/kristen folkhögskola, och fortsatte att vara en del av den kulturen. Av sin ursprungskultur om man så vill. Och ända tills han var 25 trodde och hoppades han att hans homosexualitet skulle vara övergående eller kunna botas av Gud.
En intressant bakgrund i sig, men inte en han är ensam om i boken.
Det som fascinerar mig mest är snarare det han berättar om åren efter folkhögskolan, när han fått jobb inom media och börjat umgås med sina icke-kristna arbetskamrater, samtidigt som han också börjat röra sig i gayvärlden och ha homosexuella vänner. Samtidigt som han också umgås med sina vänner från pingstkyrkan.
Dessa tre världar gick det vattentäta skott mellan, och de fick aldrig mötas. Av olika skäl. Hans arbetskamrater kunde omöjligen få veta att han var homosexuell och också gick på gayklubb. Det kunde förstås inte hans vänner i pingstkyrkan få veta heller, men de kunde heller inte få veta att han drack öl med sina arbetskamrater. Torbjörn säger i och för sig inget uttryckligen om att han också dolde, eller i varje fall inte skyltade med sina kopplingar till pingstkyrkan i de andra två miljöerna, men jag läser det lite mellan raderna.
"Dessa tre gäng fick inte veta om varandra [...] Men jag ville umgås med alla tre grupper"
Han berättar om ett ständigt trixande, och om avancerade lögnhistorier som måste skapas när han råkade möta någon ur en av de andra två grupperna samtidigt som han var i sällskap med någon ur den tredje.
Kort och gott: Han inte bara var i garderoben, han jonglerade med tre garderober samtidigt. Komplicerat och fascinerande.
PS. Torbjörn, om du läser detta, kontakta mig gärna (använd mailformuläret under "Kontakta mig"), för jag skulle gärna vilja veta mer om din historia.
Men oj vilket trixande, som sagt! Så fruktansvärt jobbigt!!! Jag har nog alltid varit öppen, även på jobbet om min privatliv - hemma och min bakgrund i kyrkan. Svårast var det ju att komma ut för mamma och pappa... Då var jag bra gammal...
SvaraRaderaJag tror det kan vara lättare att komma ut med en bakgrund i (fri)kyrkan än med att man på något sätt fortfarande är aktiv där.
SvaraRaderaDet är i alla fall min erfarenhet: Att ha en bakgrund i pingstkyrkan upplevs nästan som lite spännande och exotiskt sådär. Att höra dit är däremot betydligt mer "farligt" (tänk exempelvis på vilket liv det blev, även från högutbildade akademiker som borde vara hyfsat fördomsfria, när det kom fram att Lunds Universitets nye rektor var pingstvän...).
Jo, att komma ut för föräldrar och andra nära är väl alltid svårast. Tror det är därför man ofta dröjer längst med dem. I boken ("Komma ut") märker man här och var att människor blivit lite sårade av att deras barn eller vän väntat så länge med att berätta för just dem. Men jag tror det hellre skulle ses som en komplimang.
Jag tror det absolut svåraste idag är att att "komma ut" som aktiv kristen i ett "svensson"-sammanhang. Att komma ut som homosexuell i en okej församling är inte alls svårt på samma sätt. Man sipper åtmisntone ständigt försvara allt homosexuella gör eftersom i församlingen vill man ogärna prata sexuell läggning. Nu är jag hetero och går bara på hörsägen och egna erfarenheter. Att vara kristen, inte dricka alkohol och dessutom vara vegetarian är ett säkert sätt att aldrig få sitta ifred utan man får jämt försvara sina livsval vid fikabord, fester och liknande. Min kristna tro håller jag inte i skåpet men oftast undviker jag tal om mat- och alkoholvanor-det blit helt enkelt för jobbigt.
SvaraRaderaTror det beror på sammanhang, helt klart. I vår icke-troende bekantskapskrets är det en ganska jämn blandning på vegetarianer och icke-vegetarianer, och även några f.d. vegetarianer. De som varit vegetarianer men slutat fick ibland i början frågor om varför, men mer för att folk helt enkelt undrade än för att ifrågasätta tror jag. Men annars är det inte ett diskussionsämne öht.
SvaraRaderaOrsak att fråga kan det ju vara om man ska bjuda på middag och vill försäkra sig om att man har pejl på vad alla äter och inte äter, men ett diskussionsämne är det aldrig.
Det finns absolut en enerverande mängd religionsfobi i Sverige (vilket jag faktiskt tror är en bidragande faktor i främlingsfientlighetsproblematiken, som när polisen i Norrköping gjorde utryckning för att en muslim setts be exv...).
Och det finns stora paralleller mellan de olika garderoberna, helt klart. Att avvika från normen är ganska likartat oavsett på vilket sätt/från vilken norm man avviker.
Problemet med religionsgarderoben, i alla fall ett av dem, tror jag är att det inte alls finns någon vana av att prata om det ur det perspektivet. I alla fall inte i kristna sammanhang; judar, som ju har tradition av att tillhöra just en minoritetsreligion har nog ett försprång där.
Det finns mest bara en massa tal om vikten av att "vittna", vilket innebär att den ganska vanliga garderobsproblematiken i just det fallet också omgärdas av och trasslas in i en massa skuldkänslor.
När jag hör människor prata om det där med att berätta för andra om att man är troende, och att man så gärna vill det men det är så svårt att få det att bli av etc., så brukar jag tänka att de genomsnittliga heterosexuella frikyrkokristna skulle ha så väldigt stor nytta av de kunskaper och erfarenheter som de hbt-kristna (och förstås även andra hbt-personer) har.
Vilket gör den kraft de lägger ner på att hålla dessa utanför sina församlingar och matriklar ytterligare tragisk och ironisk (inte för att de lyckas hålla hbt-personer utanför församlingen, de finns i alla församlingar, men för att de lyckas hålla dem i garderoben just i kontakten med kyrkan, och därmed går miste om alla de där kunskaperna och erfarenheterna de så väl behöver).
Det var lite den saken jag försökte komma åt här:
http://libreb.blogspot.com/2010/10/hbt-kompetens-for-frikyrkliga-intro.html
Däremot skulle jag, som ju kan jämföra, inte säga att troendegarderoben är den svåraste att komma ut ur. Framförallt innebär det ju inte samma konsekvenser i form av trakasserier och allmän hotbild att avvika öppet från den sekulariserade normaliteten, som att leva med någon av samma kön, eller att avvika från könsnormer.
OK, nu missade jag ju själva poängen med att jag skrev "icke-troende bekantskapskrets" i första stycket ser jag ju...
SvaraRadera... vad jag tänkte komma fram till där var helt enkelt att jag däremot tror att det skulle vara ett större problem att komma ut som vegetarian i de frikyrkliga miljöer jag har rört mig i.
Men det glömde jag alltså att faktiskt skriva.
Ibland hänger fingrarna på tangenterna inte med i tankebanorna helt enkelt...