Superkrafter och fuskpinnar

För ett antal år sedan tillbringade vi nyårshelgen med vår då 6-årige gudson (han är tonåring nu, fast ingen förstår hur det gick till...) och hans något yngre kusin och hennes mor. Anna sov någon timme på dagen på nyårsafton, medan gudsonen och kusinen hoppade runt och lekte superhjältar (det var ungefär det enda av leken vi tröga vuxna lyckades förstå, att den hade ett superhjältetema...). Kusinmodern förmanade barnen att lugna ner sig så att de inte skulle väcka Anna.

kusinen: Hon sover inte!

jag: Din mamma har halvt rätt. Hon sover. Men ni behöver inte oroa er för att väcka henne, det kommer inte hända.

kusinen (misstroget): Så...du menar att hon kan sova fast vi hoppar omkring här och skriker och allt?

gudsonen (innan jag hann svara): Ja. Det är hennes superkraft kan man säga.

Senare har Anna diagnosticerats med MS (multipel skleros), och den där superkraften är alltså en aspekt av hennes MS-fatigue (extrem trötthet, ett av de vanligaste symptomen vid MS). Numera är den superkraften någorlunda balanserad av dagligt intag av kryptonit, ehhm Modafinil. För det mesta i alla fall. men en superkraft är det likafullt.

Några år efter detta var vi på IKEA med Annas syster och systerdotter, då kanske 4-5 år gammal. Det råkade vara första gången systerdottern såg Anna gå med käpp. Medan Anna och hennes syster gick och tittade på saker lekte jag med systerdottern, för att hon inte skulle bli uttråkad och kinkig. Bland annat lekte vi tävling. Kanske mest som ett knep för att vi inte skulle tappa bort Anna och hennes syster hittade jag på att vi måste komma ikapp dem varje gång de var på väg att gå över till en annan avdelning. Och vid nåt av de tillfällena, när jag som en annan skynda-skynda-Gunde hojtade åt henne att hoppa upp på vagnen "Annars kommer vi sist!", så sa hon bistert:

"Hon är allt för snabb för oss den där Annan". och fyllde i "Men det är för att hon fuskar!"

"Gör hon?" sa jag

"Ja. Hon använder ju den där fuskpinnen ser du väl!" var svaret

Fuskpinne. Solklart. Givetvis är käppen en fuskpinne. Det ser väl vemsomhelst.

Fuskpinne. Extrautrustad. Ej Annas. Kan köpas från House of Canes

Tänkte på det här när jag såg Marvel Comics nya serie Superior, om pojken med MS som får en önskan uppfylld och förvandlas till superhjälten Superior. På ytan tilltalande. För visst är väl MS inte bara en superkraft och en licens för fuskpinne alla dar, ibland kan begränsningarna bli riktigt kännbara. Men samtidigt är det något som skaver där. Något med det där att superkraften bara finns bortanför och utanför det liv som är vårt. Något med att livet med MS och superhjälteskap är diametrala motsatser. Som kan överbryggas med magins hjälp, men motsatser likafullt (och mer motsatser än superhjälteskapet och livet som icke-funktionshindrad).

För livet vi lever är ju här och nu, utan särskilt många magiska önskningar till hjälp. Men mitt i alla de där dagliga hindren ligger faktiskt superkrafterna och lurar. Också. Inte som i det bedrövliga positiva tänkandet, där du med rätt attityd kan besegra allt som är i vägen för dig. Utan bara som att superkraften – också – är mitt i det. Oupplösligt förenat med det.

Och ibland krävs det ett barn för att se det.

Läs mer om Superior här

Uppdaterat 150520: Läs om filmen Mad Max ur detta perspektiv här