Vi råkade se ett avsnitt av TV3s nya serie "Välkommen hem", som i princip är en rip-off rakt av på det amerikanska "Extreme Makeover Home Edition", med gråt och allt.
För det är vad som brukar störa oss med EMHE, att 90% (minst) av programtiden fördelas på gråtande (familjen som får ett nytt hus gråter, deras vänner och familjer gråter, grannarna gråter, programledarna gråter) OCH gnäll över att tiden nog inte kommer att räcka för byggprojektet (fast på något magiskt vis blir de ändå alltid klara i slutändan...). Det senare, "UjUj, nu ligger vi efter i tidsschemat, kommer vi verkligen att bli klara" som en spänningshöjande teknik är förvisso något nästan alla inrednings- och byggprogram använder sig av idag. Och det är enerverande alldeles utan sällskap av sentimentalitet, eftersom det är ett så genomskinligt knep. Fast just EMHE brukar vi kommentera med att de nog inte skulle behöva oroa sig så mycket för tidspressen om de ägnade lite mindre tid åt att gråta och lite mer tid åt att faktiskt bygga (visst, vi vet, förhoppningsvis har inte lika stor del av inspelningstiden som av sändningstiden använts på det sättet, men i alla fall).
Men eftersom den sortens sentimentalitet ändå är mer en del av den amerikanska kulturen än av den svenska, åtminstone otvetydigt en del av den amerikanska underhållningskulturen, så kan man köpa det från ett amerikanskt program. Det är lite så jänkarna gör TV helt enkelt, se bara på Oprah... När ett svenskt program produceras med det uttalade syftet att få TV-publiken att gråta däremot, så känns det obehagligt, cyniskt och exploaterande.
I just det avsnitt vi såg, där det var den MS-sjuke Peter som fick sitt hem renoverat, förstärktes den cyniska känslan av att Peter framställdes på ett ganska nedlåtande och objektifierande sätt. Det var ingen av de medverkandes fel. Det var klippningen och programidén. Han framställdes för tittarna som ett barn, det var den känsla man fick. Att det är ett sätt som just funktionshindrade alltför ofta framställs och uppfattas på gör förstås inte nånting bättre. Jämför bara den enerverande ovanan hos folk att inte tilltala en person i rullstol direkt, utan hellre fråga dennes sällskap om vad som önskas, på samma sätt som man frågar föräldern och inte barnet om barnet önskar/får något att äta exempelvis. Det är uttryck för samma objektifierande och omyndigförklarande.
Vi såg färdigt i alla fall, även om Anna ville stänga av. Mest för att jag var intresserad av lösningarna i det handikappanpassade köket, men det borde jag ju ha räknat ut (jag har ju sett Extreme Makeover Home Edition) att det man fick se av det rent praktiska var högst minimalt.
Och några fler avsnitt lär vi inte titta på.
Har inte sett programmet ifråga, men tycker du har många poänger där. Jag visste inte att de försöker med det där läskiga formatet i Sverige. Jag trodde inte det skulle behövas, här har vi ju en välfärdsstat, i USA måste man lita till privatpersoners välvilja om man är fattig.
SvaraRaderaDetta ser jag som ett riktigt tråkigt tidsstecken. Börjar vi också få ett land där sjuka måste ställa upp i "freak-shows" för att å sina grundläggande behov tillfredsställda.
Ja, jag brukar liksom tänka, och säga, det när jag ser de amerikanska programmen, att det formatet skulle inte fungera här, eftersom vi har en välfärdsstat och inte behöver förlita oss på välgörenhet. Men, i ärlighetens namn, börjar ju välfärdsstaten monteras ner alltmer (även om situationen inte alls kan jämföras med USA), och med den människors solidaritet med varandra och med samhället. Och då får välgörenheten ta vid...
SvaraRaderaSå ett tråkigt tidstecken är det.