Transparens, granskning och journalistik

Har nu läst ut Göran Rosenbergs Tankar om journalistik, och är djupt begeistrad. Skarpa iakttagelser av det nya medielandskap som håller på att växa fram, levererade i alfabetiskt ordnade essäer/kapitel, från Anfang till Överblivet. Boken kom ut för 10 år sedan, och mycket som i den är utpekade begynnande tendenser är idag allt mer verklighet (dessvärre).

Jag har haft högläsning av hela kapitel ur den på kvällarna här. Och har till och med antecknat ett Amen! i marginalen på ett ställe. Otippad bok att bli den första (?) jag gör så from marginalanteckning i, men texten förtjänade helt enkelt det starkaste instämmande som språket rymde. Jag kommer säkert att återvända till den. Även här på bloggen.

Idag tänkte jag bara bjuda på ett par citat ur kapitlet Transparens. Om hur de allt röststarkare kraven på insyn och genomskinlighet i allt som i synnerhet politiker har i sina liv, äktenskapsproblem och sängkammaraffärer inte undantagna (snarast prefererade), inte med nödvändighet alls befrämjar demokratin. Eftersom:

Vi kan veta allt om kontokortsköpen och lägenhetsaffärerna och konsumtionsvanorna och äktenskapsproblemen hos våra politiker, utan att därmed veta ett dyft mer om hur de hanterar sitt uppdrag. 

Vi ska heller inte glömma, och det påpekar Rosenberg också, att det är just i en demokrati som åtskillnaden mellan "politiker" och "vanliga människor" inte kan göras. Den där som ofta görs och åberopas för att försvara att just politiker inte kan förvänta sig att deras privatliv respekteras. För just i en demokrati ÄR politiker och makthavare vanliga människor. De hör inte till en särskild kast.

Han påpekar också i ett lysande stycke om Monica Lewinskys förlorade heder, att den hämningslösa granskningen blir fragmentarisk och just därmed dels missvisande, och dels möjlig att använda mot vem som helst:

Om Monica Lewinsky fick världen veta att hon, förutom alla de sätt på vilka hon hade tillfredsställt USAs president, hade köpt Nicholson Bakers Vox, en roman om telefonsex. Däremot inte att hon också hade köpt Dickens samlade verk. Vi fick veta vad hon hade sagt i ett framprovocerat samtal med en falsk väninna, men inte vad hon hade sagt och tänkt om andra ting i andra sammanhang inför andra människor. Vi fick veta alla de lösryckta detaljer som en skrupelfri åklagare ville att vi skulle veta om Monica Lewinsky, men ingenting av det som Monica Lewinsky själv skulle vilja att vi visste om henne. [...] Det transparenta samhället öppnar många möjligheter för vemsomhelst att se vad de vill hos var och en av oss. Och definiera oss efter eget gottfinnande. När den som definierar oss dessutom har lagen på sin sida, och kan få genomslag för sin definition i massmedierna, och kan använda sig av glaspalatsets alla resurser för att vi ska se just det som behövs för fällande dom, riskerar vemsomhelst att få bilden av sig själv i ansiktet.

Vad mer finns att säga? Annat än ett Amen, förstås...