[...]i kaffet finns det något som liknar en eld utan flamma, en renande kraft som inte förvandlar till aska; kaffet reducerar det orena: '...de som använder sig av det känner genom lång erfarenhet att det sätter magen rätt, att det konsumerar överflödiga vätskor, att det förskingrar väder, upplöser inälvornas slem, vilka det också milt renar, och, vilket är särskilt ansenligt, det hindrar ångorna som stiger mot huvudet och förmildrar följaktligen smärtor och de styng man vanligen känner där; och till slut ger det kraft, styrka och renhet till de animala andarna utan att det lämnar något avsevärt intryck av värme, inte ens hos de mest härdade av de som har för vana att använda sig av det'
Ur Vansinnets historia under den klassiska epoken, alltså, sid. 180-181 för att vara exakt, med citat ur Consultation de la Closure.
 |
| En eld utan flamma, alltså, där ser man... |
Kulturhistorien är i sanning rik. Den börjar med en gammal etiopisk legend om hur getherden Kaldi någon gång på 800-talet uppmärksammade att hans djur blev smått tokiga då de mumsade i sig röda bär från kaffebuskens grenar. Så småningom lärde man sig att rosta bönorna (fröna) i bären – ett måste för att själva kaffearomen ska framträda – och bereda en dryck därav. Efter hand spreds bruket så via Turkiet till Europas huvudstäder, och på 1800-talet växte mängder av kaffehus fram - i London som i Stockholm. På båda ställena såg de makthavande med oro på dessa folkliga mötesplatser. Förbud utfärdades men kaffedrickandet stod inte att hejda. ”Kaffetåren den bästa är”, som ett folkligt talesätt lyder.
SvaraRaderaJa, det är intressant att se världen med en annan tids ögon ibland. Saker blir lite mindre självklara då.
SvaraRaderaSka faktiskt snart röra mig mot sängen – trots kaffe på maten...
kramar