torsdag 28 oktober 2010

Ibland får även tystnaden ett slut

Kommer ni ihåg dokumentärfilmen om Jenny som läser till präst, Jenny, Gud och tystnaden? Den om hur tystnaden lägrade sig bland hennes medstuderande när det faktum att hennes livskamrat var en kvinna kom upp. Jag minns särskilt en sådan scen, där den tryckta tystnaden avslutades med att övriga runt lunchbordet fick väldigt bråttom iväg åt olika håll. Talande och smärtsam tystnad. Eller beröringsangst, om man så vill.

Nu ser det ut som att Johannelunds teologiska högskola, den där Jenny gick, som drivs av EFS, kan komma att förlora sitt bidrag från Svenska Kyrkan.

Helt orelaterat till Jenny, förvisso. Men jag kunde inte hjälpa att tänka att så får då tystnaden ett slut. Hade dock föredragit, alla gånger, att tystnaden brutits med faktiskt tal. Tror det nästan alltid är att föredra.

6 kommentarer:

  1. Filmen "Jenny, Gud och tystnaden" är en väldigt vinklad film som inte säger hela sanningen. Den visar den bilden som filmaren ville visa inte hela bilden. Att Jenny var studentkårens ordförande under några läsår (framröstad av studenterna) visar att hon inte var utfryst så som filmen framställer det...
    Det är nog alltid bra att tystnaden bryts men frågan är hur tyst det har varit. En film framställer inte verkligheten objektivt utan från den vinkel som filmaren bestämmer...

    SvaraRadera
  2. Naturligtvis är alla filmer vinklade.

    Men jag uppfattade faktiskt inte "Jenny, Gud och tystnaden" som att den framställde Jenny som generellt utfryst, bara som att det fanns en beröringsangst när det gällde hennes icke-heterosexualitet. Och den tystnaden kan vara tung nog att bära för den/de det gäller, även utan utfrysning på andra områden.

    Och så fanns ju ett viktigt undantag, en av hennes studiekamrater (jag har tyvärr glömt hans namn), som pratade med henne även om det (och jag tycker alltså att han är ett positivt och hoppfullt exempel, även om han har uppfattningar jag inte delar, just för att han ändå talar). Som visar just att tystnaden kan brytas.

    SvaraRadera
  3. johannelundsstudent29 oktober 2010 09:43

    Jenny valde vi som sagt till ordförande i student kåren = inte utfryst. sedan så ska man vara medveten om att en viss konfundering kan ha uppståt bland hennes klasskamrater. Jag började senare men enligt vad jag har hört var hon när hon började förlovad med en kille (i klassen?) bröt senare förlovningen och kom något år senare ut som homosexuell. Svårt att veta vad man ska säga då.

    minns ni filmen så är det personerna runt Jenny som är mycket johannelunds-kritiska och i betydligt mindre mån Jenny

    SvaraRadera
  4. Som sagt, jag uppfattade inte att filmen framställde Jenny som utfryst. Och har inte påstått att hon var det. Det var tystnaden kring icke-heterosexualiteten som jag syftade på, och som jag uppfattade att även filmen skildrade. För den som inte är heterosexuell kan just den tystnaden vara mycket tung att bära, helt oavsett utfrysning.

    En liknelse som kanske belyser: Många som drabbats av sorg upplever att omgivningen inte vill tala om det, blir tysta om ämnet kommer på tal. Den som gått bort nämns aldrig (eller nästan aldrig) mer av personer runt den sörjande, som om denne aldrig funnits. Det är en sak som blir tung för den sörjande, utan att det innebär att denne är alls utfryst. Hela hans eller hennes liv har ju förändrats, och det finns ett behov av att tala om den som gått bort.

    Att hon tidigare varit förlovad med en kille är något att bli konfunderad av endast om man tänker i dualistiska, antingen-eller-termer kring sexualitet. Alltså antingen är man hetero eller så är man homo. Då blir det förstås märkligt att någon först är förlovad med en kille, och sedan gifter sig med en tjej. Vad är vederbörande då liksom? Men sexualiteten är mer mångfacetterad än så (och det är därför jag skriver icke-heterosexuell, hellre än homosexuell, och syftar då inte bara på Jenny utan på alla som på olika sätt är icke-heterosexuella).

    Dessutom hör det inte alls till ovanligheterna att homosexuella, alltså även de som räknar sig som 100% homosexuella, försöker sig på att få ett förhållande med någon av motsatt kön att ändå fungera. Sist jag hörde någon siffra sades det att så många som 90% av de kvinnor som identifierar sig som helt och hållet homosexuella, tidigare haft ett förhållande med en man. Kanske är viljan att försöka med det ännu större om man av teologiska skäl uppfattar det heterosexuella äktenskapet som förstahandsalternativet?

    Jag hörde nyligen en predikan som berörde ämnet att bemöta människor i sorg, där det sades att när du inte vet vad du ska säga, säg då det. Jag tror, och för att nu återknyta till min liknelse ovan, att exakt samma råd kan ges här. När du inte riktigt vet vad du ska säga, säg då det. Det är i alla fall inte tystnad. Och det visar att du vågar och vill lyssna.

    SvaraRadera
  5. Jenny har aldrig sagt att hon är homosexuell så vitt jag vet. Bisexuell dock.
    Tycker inte dokumentären sade så mycket om någon utfrysning heller. Snarare tog den upp just tystnaden som uppstod då hon nämnde att hon var ihop med en kvinna.

    SvaraRadera
  6. Precis. Inte alla icke-heterosexuella är homosexuella. Det finns en hel regnbåge. Minst ; )

    Har en tjejbekant som är gift med en man, men som förutom med honom bara haft förhållanden med kvinnor. Hon anser inte alls att hon gått från att vara homosexuell till att vara heterosexuell (även om hon också blev förvirrad först när hon upptäckte känslorna för honom). Utan hon betecknar sig som "homo light" (och uttyder det som att hon generellt attraheras av kvinnor, men därutöver även av i alla fall en man).

    En annan kompis kallar sig bisexuell, även om hon, om man ska se det kronologiskt, har gått från att ha förhållanden med killar till att ha förhållanden med tjejer/kvinnor. Och säger att det troliga om hennes nuvarande samboförhållande skulle ta slut är att hon skulle bli tillsammans med en kvinna igen.

    Det finns en hel regnbåge, som sagt. Problemet är att i synnerhet konservativa kyrkliga/kristna sammanhang ofta osynliggör det i sitt sätt att tala om sexualitet. Det är antingen homo eller hetero, och ingenting därutöver. Det märks inte minst på sättet man ofta talar om personer som tidigare levt med någon av samma kön, men nu lever med någon av motsatt. Det tas som bevis på att vederbörande "botats" . (=gått från att vara homosexuell till att vara heterosexuell).

    Det där håller absolut på att bli bättre även i de konservativa kristna leden, ska också tilläggas, förstås. Men hittills är det så det oftast varit. Så jag tycker alltså på sätt och vis inte alls att det är konstigt om Jennys skolkamrater blir konfunderade när de har svårt att kategorisera henne i antingen eller. De flesta av dem är ju, som jag uppfattar det, uppväxta i sammanhang där det är den bild av sexualitet som presenterats. Att man är antingen eller. Det tråkiga är när man låter den känslan av förvirring bli ett skäl till tystnad, snarare än att låta den bli en drivkraft till att öka sin egen förståelse.

    Och att det är den tystnaden filmen skildrar är vi alltså också ense om. Som antagligen redan framgått. ; )

    SvaraRadera