*****
Det var dags för påfyllning av vaccinationen för katterna igår. Den första sprutan fick de i samband med kastreringen för en månad sedan, men vi tyckte det var onödigt att släpa dem ända till Kävlinge bara för spruta nummer två. Därför bokade jag tid hos en veterinär här i Eslöv.
Väntrum är alltid en lite speciell utmaning när man inte ser ut som sitt namn. På vårdcentraler och liknande kan man inte bara sitta och vänta på att någon ska komma och fråga "Är du…?" utan man får vara uppmärksam på all personal som passerar, och försöka se om de ser ut att leta efter någon. Vilket brukar få till följd att man stalkar alla vitrockar man ser, sedan bestämmer sig för sätta sig ner för att inte verka så nojig, med följd att den som man borde haffat går rakt förbi och börjar leta i andra väntrum…
Men jag hade faktiskt inte en tanke på att det skulle fungera likadant hos veterinären. Det har aldrig hänt förut. Jag tror att de brukar titta efter sina patienter (i.e., i vårt fall, "två katter") mer än efter ägarna. Fast nu var vi i och för sig inte de enda med katter i det väntrummet, det kan ju kanske förklara saken. Hursomhelst så kom veterinären ut, tittade på oss och sa att hon ju såg att ingen av oss var den hon letade efter, och var på väg vidare. Alltså en klassisk väntrumssituation, fast med den fördelen att vi blev upplysta om att vi blivit "missade".
Ingen skada skedd, vi sa bara att det var våra katter som skulle vaccineras, och tog in dem på mottagningsrummet. Sedan sa veterinären något mer om att "hon" vars namn tiden var bokad i inte var där, eftersom ingen av oss kunde heta så. Vi sa att det var mitt namn, och då kände hon ju förstås att hon gjort bort sig och började med en avancerad historia om att hon hade trott att det var en annan person, som hade varit där tidigare, att hon hade blandat ihop namnen och så vidare.
Imponerande räddningsförsök, på sätt och vis. Fast onödigt, och lite obegripligt.
Onödigt för att, tja, det där med att ingen av oss KUNDE ha det förnamnet avslöjade ju ganska eftertryckligt att det inte var en fråga om att ta fel på person (flera personer KAN faktiskt ha samma förnamn). Och onödigt för att det ju knappast var något hon behövde bortförklara för oss, både för att vi inte tar illa upp för det, och för att det ju knappast är första gången det händer.
Obegripligt av lite samma anledningar faktiskt. Det är, som Anna sa en gång, tror de på fullt allvar att jag verkligen ansträngde mig för att se ut som en kvinna, och DET HÄR är resultatet, så är det ju den största förolämpningen av alla. Hur skulle det egentligen vara möjligt att av rent misstag klä sig i "herrkläder", fast man verkligen försökte vara kvinnlig, att råka avstå från att lägga makeup fast det var vad man verkligen siktade på, råka klippa sig i en "herrfrisyr", när det man ville var att se kvinnlig ut. O.s.v. Med andra ord, hellre än att tro att man faktiskt klär sig mm. som man vill, känner sig och trivs med så förutsätter människor att man är en av de största screw-ups som gått i ett par (herr)skor. Och det för att INTE förolämpa… Huh?
Nåja. Efter ett antal år med det så är det, i regel, underhållande mer än det är frustrerande. Men obegripligt är det likafullt.
Det påminde mig i alla fall om en incident som inträffade när jag skulle hämta ut ett beställt läsesalslån (DVD-skiva) på UB nyligen.
Jag: Jag har en DVD-skiva från KB liggande här, jag har redan kvitterat den, så jag ska bara hämta den.
bibliotekarien: Vad heter du?
Jag sa mitt namn, och började bokstavera.
bibliotekarien: Är det i hennes namn den ligger då?
Jag (klockan var tidig morgon och jag led av koffeinbrist, så jag fattade långsamt): Nej, det är mitt namn den ligger i.
bibliotekarien: Men vad heter du då?
Jag upprepade namnet och började bokstavera…
Det roliga med den händelsen var egentligen att jag inte genast fattade vad det var bibliotekarien inte förstod – det är ju som sagt inte ett ovanligt scenario när man inte ser ut som man heter – men, jag skyller alltså på den tidiga timmen och koffeinunderskottet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar