När vetenskap blir poesi

Jag håller just nu på och skriver uppsats, och då blir det ju en hel del vetenskaplig läsning. Nu råkar jag höra till de där märkliga filurerna som tycker att redan det, i vissas tycke, torra resonerandet kan vara njutbart, för det mesta. Men bara när det är som allra, allra bäst blir vetenskap till poesi, och idag har jag hittat en riktig pärla i det avseendet. Det är inledningen till filosofens och samhällsvetaren Michel Foucaults installationsföreläsning vid det anrika Collège de France, och den lyder så här (i svensk översättning):


"Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller i dag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det - som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg - ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna."

Så gör vi ett raskt hopp till avslutningen:

"Och nu förstår jag bättre varför jag hade så svårt att börja för en stund sedan. Nu vet jag väl vilken röst det var som jag ville skulle föregå, bära och inbjuda mig att tala och som jag ville skulle installera sig i min egen diskurs. Jag vet vad det var som gjorde det så fruktansvärt att ta till orda, eftersom jag tog till orda här, på denna plats, där jag lyssnat till honom men där han inte längre finns för att lyssna till mig."

[honom= Foucaults föregångare och läromästare Jean Hyppolite]

Den du. Såna föreläsare görs inte längre... Vill du läsa det som ligger mellan inledningen och avslutningen så heter installationsföreläsningen Diskursens ordning och är utgiven på svenska av Symposion.



P.S. Om du känner igen texten här kan det bero på att det är en utvidgad och ombyggd version av en bloggpost jag publicerade på min mammas blogg för två år sedan. Men historien upprepar sig. Återigen skriver jag uppsats. Och återigen läser jag Diskursens ordning...