Distanserade begravningar: svenskkyrkligt eller bara svenskt?

Idag på morgonen lyssnade jag till en talkshow från frälsningsarmén i Limhamn, med rubriken "Var finns Gud när det gör ont" i badet (fördelarna med en iPod touch med WiFi är oändliga...) med Mackan Andersson som samtalsledare och en präst och en begravningsentreprenör som samtalsdeltagare.

Många stora frågor kring lidandets problem lyftes, och den lilla detalj jag funderade kring är egentligen bara just en mycket liten detalj. Men... nu har jag ju en förmåga att fokusera just på detaljer, så here goes...

Det talades om vad som är en professionell distans i begravnings- sammanhang för den som på något vis är involverad i begravningen, som officiant eller begravningsentreprenör, och prästen började besvara frågan med bland annat att det handlar om att inte själv börja gråta, att det vore väldigt opassande av en begravningsförrättare att börja gråta under begravningen. Och här började jag fundera, och tänka tillbaka på begravningar jag själv varit på. Och min första tanke var att en officiant som inte verkar berörd skulle kännas väldigt distanserat på nåt vis. Sen tänkte jag ett varv till, och tänkte tillbaka på min farfars begravning, som var den första svenskkyrkliga begravning jag var på, där prästen som förrättade begravningen aldrig träffat farfar i livet, och jag insåg att i just den begravningen hade det känts väldigt märkligt om prästen börjat gråta. Eftersom hon ju faktiskt inte var alls personligen berörd i verkligheten. Jag menar, det irriterade mig ju enormt redan att hon talade om farfar som om hon hade känt honom.

Och så insåg jag att så är det ju faktiskt oftast i Svenska Kyrkan, prästerna begraver (och döper och viger) i regel mer eller mindre fullständiga främlingar, för majoriteten av Svenska Kyrkans medlemmar är ju bara i kyrkan för de där övergångsriterna i livet (och så kanske på skolavslutningar). Det är mer frikyrkospecifikt att den som förrättar begravning (och vigsel etc) som regel har eller har haft någon slags relation till den avlidne (eller brudparet etc), om än bara som avlägsen bekant.

Så långt hunnen så tänkte jag att den distanserade begravande prästen är kanske en helt naturlig följd av just att begrava främlingar, och att det kanske alltså är svenskkyrkligt på sätt och vis, men bara som en indirekt följd av hur det fungerar i praktiken numera, inte egentligen beroende på att det skulle vara utmärkande för Svenska Kyrkan på något annat vis. Men där blev jag avbruten i tankekedjan av begravningsentreprenören som talade om när han ordnade begravningen för sonen till ett par vänner, och hur känslomässigt utmattad han var efteråt eftersom han naturligtvis inte, som begravningsentreprenör (eller om han var officiant, jag kan ha missat det i så fall) kunde visa några egna känslor.

OK. Så jag hade fel. Alltså. Normen är tydligen att som officiant eller begravningsentreprenör inte visa egna känslor ÄVEN om man själv är personligen berörd av sorgen. Kan det vara så som min uppsatshandledare (som alltså själv är med i Svenska Kyrkan) säger, att frikyrkan är Svenska Kyrkan fast med känslouttryck?... Eller är det kanske, i alla fall också, något som är väldigt svenskt? Det behärskade idealet liksom. Att aldrig tappa ansiktet. Att jämföra med de begravningar i många andra kulturer som är långt känslosammare i sina uttryck än ens de frikyrkliga svenska kommer i närheten av? Jag vet inte. Men tål att funderas på gör det ju.