Den elfte i elfte

Idag är det den elfte i elfte. Väldigt mycket den elfte i elfte till och med, eftersom det är 111111. Det råkar vara vår förlovningsdag. Datumet valdes lite som ett minnesknep, för att vi redan firade den elfte februari som den dag då vi blev tillsammans. Det verkade helt enkelt lättare att komma ihåg två olika "elfte" än att komma ihåg två helt olika datum.

Vi hade lite lösa planer på att även gifta oss en elfte, men att få till en dag som var både lördag (för att underlätta för tillresta bröllopsgäster) OCH hade lediga vigseltider på rådhuset visade sig vara alldeles tillräckligt komplicerat. Om vi skulle ha väntat tills det var en "elfte" också skulle vi förmodligen inte varit gifta än...

Hursomhelst gör det temat för veckans fredagsdikt ovanligt lättvalt... ;-) Det får bli en av de första dikter jag kan minnas att jag tillägnade Anna, Hur kan jag säga... av Karin Boye (ur diktsamlingen De sju dödssynderna)

Hur kan jag säga...


Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
ocg trasar sönder och spränger mig.


Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
----