Bron

Jag hade hyfsat höga förväntningar på serien Bron // Broen (i fortsättningen, för enkelhets skull, kallad Bron). Tillräckligt höga för att ställa in DVD-spelaren på automatisk veckoligen återkommande inspelning vid just den tiden redan innan jag sett första avsnittet i alla fall.

Det gjorde jag nog bara för att jag faktiskt inte sett något avsnitt än, kan jag säga med facit (eller 40% av facit i alla fall) i hand...

Svensk film brukar ha svårt att imponera på mig, överlag, men danskarna har ju å andra sidan lyckats få till det förr, inte minst vad gäller TV-serier (tänk Riget, Rejseholdet [Mordkommissionen på svenska], Anna Pihl etc), liksom Gunilla Wedding som driver Skånska Dagbladets deckarblogg hoppades jag därför på "dansk dominans" i produktionen. Och såhär fyra avsnitt in i serien kan jag säga att, inte vet jag om det är dansk eller svensk dominans, ställt utom allt tvivel är däremot att serien är sällsynt värdelös.

Skådespelarinsatserna är ojämna (men Ellen Hillingsø gör en lysande insats som Charlotte), manuset under all kritik. Alldeles för många sidospår följs (eller rättare sagt, påbörjas), samtidigt som handlingen för övrigt inte kommer någonstans alls utan bara står och stampar på samma ställe. Resultatet blir en osannolik blandning av rörighet och långtråkighet.

Men så långt är det bara en dålig TV-serie, sådana är världen full av så det är ju inget att hetsa upp sig över. Vad som är värre är att den sprider fördomar om en redan utsatt grupp, nämligen de som hör till det så kallade autismspektrat på ett eller annat sätt. Jag vet inte om det är en avsiktlig del av skapandet av karaktären Saga (den svenska huvudpersonen) att hon ska vara, eller uppfattas som, autistisk, men av diskussioner runt TV-serien är det i alla fall klart att det är så hon uppfattas. Vissa (företrädesvis sådana utan kunskap om autism) påstår till och med att hennes karaktär bidrar till förståelsen för autister.

Svaret på det är kort och gott att, nej, det gör den inte. Och förklaringen till det är att hon inte är skildrad som en autistisk person, utan som själva förkroppsligandet av alla fördomar om autister. Den som har någon form av autism har svårt att läsa av andra människors känslor, vilket även Saga i Bron har. Att det är detsamma som att de själva inte har några känslor (och, framförallt, är känslokalla i förhållande till andra människor, och därmed farliga) är en av de vanligaste fördomarna kring autism, och den som autister lider allra mest av. Tyvärr förstärker karaktären Saga just den fördomen, genom att det i framställningen av henne (tror att manusförfattare och skådespelare båda är medskyldiga här) framställs som att hennes oförmåga att läsa människor, och svårigheter med det sociala spelet, i själva verket ÄR likgiltighet och känslokyla.

Den som inte har någon annan förförståelse av autism än just den fördomen kommer naturligtvis att känna att de får den bekräftad av karaktären Saga, och kanske kan de rent av uppleva det som att de får fördjupad kunskap om autism. I själva verket får de sin okunskap i ämnet fördjupad.

Ett mindre problem med hennes karaktär är att den är djupt inkonsekvent: Å ena sidan kan hon ö.h.t. inte bryta mot regler, och inte heller ha överseende med att andra gör det (vilket kommer till uttryck dels i hennes anmälan mot sin danske kollega, Martin, och dels i hennes oro för att eventuellt inte ha gjort en rätt prioritering av regler i samband med att samme kollega blivit skadad i samband med ett ingripande). Å andra sidan skiter hon fullständigt i alla regler när det passar hennes syften (vilket kommer till uttryck i att hon trotsar ett uttryckligt förbud att gå in till en patient på sjukhuset, för att hon därmed har en chans att få viktig information). Det är faktiskt oförenligt med vartannat (men scenen på sjukhuset ska förstås också uppfattas som ett uttryck för hennes känslokyla, hon är likgiltig inför både döende och anhöriga).


Kort och gott: Kom igen, danskar, ni kan bättre! Och till den svenska delen av produktionen: Ni behöver mer kunskap, mindre fördomar, och det vore fint om ni därutöver kunde lämna Lars Norén därhän när ni gör underhållningsserier.

PS. Och, nej, karaktären Saga är inte alls något uppfriskande brott med klichéer i deckargenren, tvärtom är hon ett misslyckat försök att kopiera karaktärer som Lisbeth Salander, Mallory, m.fl., det vill säga kvinnliga deckahjältar med vad man skulle kunna kalla autistiska drag (skillnaden är att förebilderna inte alls har den stereotypa fördomsfullhet som präglar den här misslyckade kopian).