Include me

Veckans fredagssång blir Include Me med och av Sara Em. Den är inte helt ny (kom 2008 om jag inte missminner mig) men jag ramlade över en artikel om den när jag plockade med gamla utskrifter, och blev påmind om dess existens.

Sången handlar om hur det känns att ha växt upp i en kyrka, och dela dess tro, men plötsligt inte vara välkommen på samma villkor som andra på grund av att man förälskat sig i "fel" person. Eller för att man inser att den dag man blir förälskad kommer objektet för känslorna ha "fel" kön.

Både texten och videon beskriver det utmärkt. Jag älskar bilden med glasväggen i videon, som Sara Em och många andra springer in i gång på gång. Som separerar dem från den kyrka de tillhör. Glasväggen som är osynlig för alla som inte drabbas, men smärtsamt påtaglig för den som blir utestängd av den.

Metaforen är perfekt.

Samtidigt tycker jag att det kan appliceras på väldigt mycket mer än just (fri)kyrkans förhållande till sina homo- bi- och transexuella medlemmar (utan att alls vilja förringa problematiken med just det). Glasväggen, den osynlighet i utestängandet som ger alla som inte drabbas av det möjligheten att förneka dess existens (eller att faktiskt inte känna till existensen av de murar de är med om att bygga), är, i min erfarenhet, dessvärre sinnebilden för så väldigt mycket av vad som är fel och problematiskt med frikyrkan. Kanhända är det i första hand hbt-personer (men långt ifrån endast) som just för närvarande drabbas. Men det handlar inte om HBT, det handlar om frikyrkokultur.

Texten finns här