Det här inlägget påbörjades som en kommentar till Carl-Henric Jaktlunds krönika i Sändaren 18 aug, "Ett bibelord saknas i kommentarsfältet", sen kom livet emellan litegrann (se föregående post). Det är dock fortfarande en kommentar till krönikan, om än lite sen.
Jaktlund kommenterar hatiskheten som uttrycks, från konservativa kristna, i kommentarsfältet till en post av organisationen Jesus älskar HBTQ, en post om en kommande konferens med samma namn. I kommentarsfältet haglar bibelord, men också anklagelser om satanism (!) och annat:
"Och så bibelord, mängder med bibelord och nästan enbart använda för att uttala domslut. [...] Jesus uttrycker sig såhär 'Så som ni vill att människorna ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.' (Luk 6:31) Så sammanfattas en av kristendomens mest grundläggande etiska principer. Samtidigt är den ofta märkligt frånvarande när de största konflikterna utspelar sig i kommentarsfälten."
Det var omöjligt att läsa den krönikan utan att tänka på vad religionspsykologen Hjalmar Sundén (1908-1993) skrev om det frapperande med att "evangeliets varningar mot att döma och fördöma lämnas fullständigt obeaktade, av människor som annars håller på varje bokstav i de heliga skrifterna."*
 |
| "När det gäller kristna grupper, frapperas man särskilt livligt av att evangeliets varningar mot att döma och fördöma lämnas fullständigt obeaktade av människor, som annars håller på varje bokstav i de heliga skrifterna. Hatets och intoleransens ande uppträder emellertid regelbundet som en kompensation till underkastelsen under auktoritet eller dogma, något som särskilt psykoanalytikern Erich Fromm hävdat [...]" / Hjalmar Sundén. 1966. Religionen och rollerna: ett psykologiskt studium av fromheten. 4, [Utökade] uppl. Diakonistyrelsen., s. 193 |
Tidigare teoretiker hade tänkt och forskat kring den medfödda personligheten som förklaring till samma fenomen. Utan att förneka att människor har olika personligheter, och att dessa givetvis spelar in, väljer Sundén att istället fokusera på teologins innehåll. På dogmerna. Läran. Och, i just detta sammanhang, i synnerhet på i vilken utsträckning läran accepterar ifrågasättande.
När någon okritiskt underkastar sig ett lärosystem – eller underkastar sig ett lärosystem som i sig självt inte välkomnar kritiskt tänkande, eller ifrågasättande – antingen självvalt eller för att de fostras in i det, kommer detta, med Sundéns ord dra "med sig en mångfald bortträngningar, undertryckt fientlighet och aggressivitet, som får utlopp i dömandet och fördömandet av oliktänkande" och "Hatets och intoleransens ande uppträder emellertid regelbundet som en kompensation till underkastelsen under auktoritet eller dogma" (se hela det längre citatet under * nedan).Det fenomen som Jaktlund beskriver är alltså, ur ett religionspsykologiskt perspektiv, helt förväntat och egentligen, i vissa religiösa sammanhang, ofrånkomligt. Bokstavstron och och det fradgasprutande raseriet ser motsägelsefullt ut på ytan, men i verkligheten förklarar det förstnämnda det sistnämnda. För någonstans MÅSTE det komma ut. Om det egna lärosystemet inte tål frågor KOMMER dessa att koncentreras till en hatisk laserstråle som riktas mot den, det eller de som man får fribrev att rikta den mot.
Som kokande lava som väller upp där den släpps ut.
--------
*Längre citat: "Accepterar en individ den religiösa traditionen okritiskt och utan att reflektera, intar han vanligen samma hållning till sina föräldrar, till politiska frågor och sociala institutioner, vilket drar med sig en mångfald bortträngningar, undertryckt fientlighet och aggressivitet, som får utlopp i dömandet och fördömandet av oliktänkande. När det gäller kristna grupper, frapperas man särskilt livligt av att evangeliets varningar mot att döma och fördöma lämnas fullständigt obeaktade av människor, som annars håller på varke bokstav i de heliga skrifterna. Hatets och intoleransens ande uppträder emellertid regelbundet som en kompensation till underkastelsen under auktoritet eller dogma, något som särskilt psykoanalytikern Erich Fromm hävdat, varom mer i vårt femte kapitel. Även de psykologer som sökt utforska den autoritära personligheten har kommit till liknande resultat. När ett barn tvingas till underkastelse under föräldraautoriteten, uppväcker detta fientlighet och aggression. Ofta vågar barnet icke kritisera föräldrarna utan borttränger fientligheten, som emellertid bryter fram i annan form och senare i livet kan ta sig uttryck i fördömandet av utegrupper. Vi skall i vårt sjunde kapitel återvända till dessa forskningar."
Kommentarer
Skicka en kommentar