Hur man vet att man är i hipster-ville...

...

Nu och då lämnar vi ju landsbygden/småstaden där vi bor och uppsöker någon större stad/storstad. Rätt ofta, faktiskt, om sanningen ska fram, och av ganska många skäl.

Nu och då händer det då att vi hamnar i vad vi kan kalla hipster-ville. Ni vet, de där stadsdelarna där de som känner att de verkligen är progressiva och med i sin tid bor.

Om vi ska vara riktigt ärliga är det nog ofta så att det är de stadsdelarna vi gärna söker oss till om vi inte har något skäl (jobb, sjukvårdsbesök, annat ärende) att vara någon annanstans i staden i fråga. De har ju onekligen en stor dos charm.

Skulle man råka vara osäker på om det är i hipster-ville man är så finns det ett ganska säkert tecken när man är vi (=uppenbart ett samkönat par, där det dock kan råda undringar eller osäkerhet kring vilket samma kön vi har, tydligt hbtq kan vi ju kalla det).

Det är det där att en hel massa människor bara *måste* komma fram och berätta hur helt ok de är med det (med att vi finns, med att vi är ett par, eller någon mer eller mindre osäker kombination). Ibland rent av uttrycka någon slags beundran för vårt mod (vilket, antar vi, består i att vi vågar finnas).

Det är naturligtvis välmenande. Och jämfört med att komma fram och hoppa på oss för att vi finns är det helt klart ett bättre alternativ.

Vilket gör att man kan känna sig lite småsint när det ändå irriterar en. För det gör det. Särskilt när det blir lite mycket av den varan. Vilket det alltså gärna blir i hipster-ville.

I synnerhet om man är på lokal. Där folk inte är alldeles nyktra.

Men det finns ju några problem med det. Trots allt.

Det första är att det förutsätter att den som är utanför normen på något vis är beroende av ett uttryckligt tillstånd för sin existens från de som är inom normen.

Ett andra problem, möjligen mindre och möjligen relaterat, är att det förutsätter att den som är utanför normen är väldigt intresserad av att veta exakt vad alla – inklusive totala främlingar – som tillhör normen tycker om det. Mer intresserad av det än av samtalet med sin partner och middagssällskap rent av.

Sanningen är att det faktiskt KAN hända att ett par som äter middag, eller tar en drink, tillsammans, faktiskt INTE sitter och väntar på att just du ska komma fram och liksom ge din tillåtelse till det. Eller uttrycka din beundran för det. Det kan till och med hända att du inte är den i lokalen som intresserar dem allra mest...

Senast vi hade en sån där storstadshelg, och tillbringade tid i hipster-ville, kände jag till slut ett starkt behov av att gå fram till första bästa handhållande heteropar och berätta för dem att jag var helt ok med dem. Och att jag beundrade deras mod i att visa sig öppet på det där viset.

Fast jag gjorde inte det. Jag är väldigt belevad, vänlig och väluppfostrad.

Däremot var det rätt skönt att komma hem till småstaden igen. Där den som börjar prata på krogen har helt andra ärenden. Typ vädret, senaste MFF-matchen, fråga vilken bok man läser eller om man hört att hotellets trappa ska rivas (och fråga vad man tycker om det).

Lite som om man vore en människa bland alla andra, liksom.