En vacker kärleksroman...

...är åtminstone en av rubrikerna jag skulle vilja sätta på Tomas Sjödins nya roman Tusen olevda liv finns inom mig. Den har ju kallats en roman "om mod, uppbrott och överlevnad men också om att våga försonas med sitt liv" (för att stjäla en formulering från baksidestexten), och visst finns det också där, även om det för mig utgör berättelsens ram snarare än dess tema. Det är ju det som är så spännande med goda berättelser, att de kan få olika mening för olika läsare.

Kärleken tar sig i berättelsen tre skepnader, eller kanske skulle jag hellre säga att det finns tre kärlekar i boken (och i huvudpersonen Bengt Erikssons liv). Det är, för det första, kärleken till livskamraten, hustrun Agneta, som gått bort några år tidigare (även om döden skiljer de älskande åt, så avslutar den inte kärleken). Det är för det andra vänskapen, dels vänskapen med den trogne vännen Herbert Hägglund hemma i Söderhamn (även om Bengt under den tid boken skildrar har liten eller ingen kontakt med honom), och dels (och kanske i synnerhet) vänskapen med den nyfunne vännen Lorens, som förlorar sin hustru när han och Bengt precis mötts (och som därför blir någon Bengt kan möta också i den sorgen, liksom Bengt för honom blir någon som varit där han är och kommit en bit längre på den vägen). Det är slutligen, men absolut inte minst, kärleken i form av tron, och i form av förhållandet till kyrkan, två saker som är både besläktade och står i konflikt. Det senare, det som är både Bengts bakgrund och (del av) hans nutid, sammanfattar han (och före honom hans Agneta) i begreppet "Filadelfia".

Den första kärleken genomsyrar kanske på sätt och vis hela Bengts berättelse. Det är ju den delvis oförlösta sorgen efter Agneta som fört Bengt dit han är, och sorgen är ju kärlekens spegelbild. Eller, som man kanske oftare brukar säga, sorgen är kärlekens pris. Och om det är sant, så är ju sorgen varken skild ifrån kärleken eller i motsatsförhållande till den, utan ett av de många uttrycken för den. Den tar sig också uttryck i de brev till Agneta som Bengt skriver i den lilla stuga dit han dragit sig undan.

Om sorgen, och kärleken, skriver han till föremålet för den:

"Jag har lärt mig att leva ensam nu, Agneta. Men jag har ännu inte lärt mig att leva utan dig. [...] Det är för alltid efteråt, Agneta. Jo, det gör mindre och mindre ont. Men det är efteråt. Det går bättre och bättre, men det är efteråt. Du och jag var varandras nödvändighet."

Den andra kärleken, vänskapen, kommer Bengt till mötes där han minst av allt väntar sig den. Han har hyrt en stuga inkognito (eller, rättare, under antaget namn), och allt han vill är att bli lämnad ifred. Att en pratsam och sällskaplig granne i stugområdet tycks oförmögen att förstå och ovillig att respektera det är till en början i första hand ett irritationsmoment. Bengt känner till och med att det hotar hela meningen med hans flykt dit. Så väcks han av blåljusen från ambulansen som hämtar grannfrun, rusar över dit i någon slags impuls att finnas där för grannen, Lorens, och använder plötsligt, utan att ens tänka på det, sitt riktiga namn. Där byter relationen spår, och en vänskap föds. En vänskap som går långt djupare än de artiga konversationer som försiggått dittills, och som blir livsnödvändig för dem båda. Bengt blir för Lorens ett stöd i en akut sorg, och Lorens blir på samma gång den som förlöser Bengts sorg. Breven till den bortgångna Agneta får i Lorens förvisso inte en ny huvudadressat (det är fortfarande Agneta), men en åhörare och en slags tillfällig mottagare.

Filadelfiakärleken, som vi kan kalla den, är kanske den mest konfliktfyllda av de tre. Den är Bengts bakgrund och barndom, men också hans vuxenliv och nutid, i och med hans pastorsroll. Bengt brottas med, känner sig ibland instängd i, gör upp med och försöker rent av fly ifrån sitt "Filadelfia". Samtidigt hyser han en djup kärlek, till människorna i sammanhanget, förstås, men också till sammanhanget som sådant. Ibland har han också lite svårt att avgöra vilka krav som "Filadelfia" faktiskt lägger på honom, och vilka som läggs på honom av hans egen bild av "Filadelfia". Han känner sig begränsad och bildligt talat bakbunden av ett krav på en fyrkantighet och radikalitet i tron som han känner sig allt mindre hemma med, men som han tror att han som pastor inom just den sortens frikyrklighet bör stå för.

Hans brottning mynnar ut i ett löfte han ger sig själv, ett framtidsmanifest: "Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet."

Jag funderade faktiskt länge på om jag skulle påstå att det fanns tre eller fyra kärlekar i boken. Den fjärde skulle i så fall vara Bengts livslånga kärlek till arbetarförfattaren Birger Norman, och dennes texter. Normans böcker är så gott som de enda han tar med sig på sin flykt till stugan, och: "Faktum var att han redan som barn hört Birger Norman tala. Han var en av alla dem som hade befunnit sig i Folkets Park den där dagen 1955 när Norman höll sitt legendariska tal 'Världens hjärta' vid Kramfors nedre socialdemokratiska arbetarkommuns 50-årsjubileum." Jag bestämde mig dock för att kärleken till Birger, eller om det möjligen är litteraturkärleken som råkar ta sig Birger Normans gestalt, skiljer sig så pass mycket från de andra tre att den inte utan vidare kan placeras sida vid sida med dem. Bland annat genom att vara oupplösligt ihopflätad med alla de andra tre kärlekarna. Den är snarare den mylla de tre andra kärlekarna växer i, än en fjärde.

Men det är en tolkningsfråga, förstås. Precis som hela min läsning av romanen. Precis som vilken annan läsning av romanen som helst. Precis som det bör vara med goda berättelser.

Gör din egen läsning! Boken kan köpas från Bokus eller Adlibris. Finns också som ljudbok, om du lyssnar hellre än läser, både Adlibris och Bokus har den i det formatet också. Och åtminstone romanen i textform kommer säkert till ett bibliotek nära dig snart nog också.