Att känna igen. Eller inte.

Om du någon gång har träffat mig på fest, eller i liknande större sammanhang, så har jag förmodligen hälsat på dig och presenterat mig. Om du har träffat mig i dylika sammanhang fler än en gång, har jag med stor sannolikhet gjort detsamma lika många gånger som vi träffats...

Jag är nämligen dålig på att känna igen folk vid första anblicken. Riktigt värdelös på det blir jag när det är mycket folk på en gång, men jag är ingen stjärna på det annars heller.

Så, om jag har presenterat mig för dig fast vi setts förr, eller om jag, tvärtom, har passerat dig på gatan utan att hälsa, så betyder det inte att du inte gjort något intryck på mig. Jag kan mycket väl komma ihåg dig, utan att för den skull känna igen dig i hastigheten.

Med andra ord: Det är inget personligt, och jag ignorerar dig inte. Det är inte du, det är jag, helt enkelt.

Förresten, det där, lite uppställda, att gå runt och ta i hand och hälsa på och/eller presentera sig för alla närvarande vid festliga sammanhang, det är tydligen ett mycket svenskt sätt att sköta informella sociala sammankomster. Ett som även de i formella sammanhang ytterst formella britterna förundrar sig lite över, har jag fått veta.

Jag kan ju trösta mig med att i andra delar av världen hade inte fullt så många känt sig bortglömda av mig, eftersom jag faktiskt brukar känna igen folk efter en liten stund...

Men eftersom jag befinner mig i Sverige får jag väl upprepa den här postens poäng ännu en gång: Det är inget personligt, och jag ignorerar dig inte. Det är inte du, det är jag, helt enkelt.

;-)