Jesus och den andra killen...

... Ett inlägg nästan helt utan teologisk relevans...

Somliga gånger när jag väntar på tåg på en viss perrong i Lund kommer jag att tänka på "Jesus" och "den andra killen". Det var nämligen där våra vägar korsades. Första gången. Nästa gång var i en rättegång i tingsrätten. Och sen har jag faktiskt mött "Jesus" en gång senare också, vi hamnade av en slump i samma tågvagn vid ett tillfälle. Ironiskt nog. (Men han bytte faktiskt vagn när han kände igen mig, vilket antagligen hedrar honom).

Egentligen har jag ju – i samband med rättegång och dom och sånt – en gång i tiden hört och läst vad både "Jesus" och "den andra killen" heter i folkbokföringen, men jag minns det inte alls. Det fastnade inte.

Händelsen på perrongen, där vi möttes första gången, var ett fall av oprovocerad misshandel där vi i och för sig fick del av "kakan" allihop, men där det var en av våra vänner som var den mest utsatta. B.l.a. höggs han i ryggen ett par gånger. Blod från honom stänkte på min jeansjacka, och jag slängde den sen (inte för att man inte kan tvätta bort blodfläckar men för att de gjorde något med hur jag kände för jackan). Så ett annat tillfälle när det händer att jag kommer att tänka på "Jesus och den andra killen" är när det är jeansjackeväder ute.

Vi var inte de enda som såg den tydliga likheten mellan "Jesus" och den i västerländsk konst så klassiska bilden av Jesus heller, för när jag i därefter följande polisförhör fick en fråga om vem av dem som gjort vad, och tvekade lite inför hur jag skulle skilja på dem (förklara vem jag menade) när jag inte visste vad någon av dem hette, så sa jag till polisen som förhörde: "Om jag säger 'han som ser ut som Jesus', vet du då vem av dem jag menar?" (de greps på plats och var anhållna ett tag, så polismannen ifråga hade själv sett båda två). Svaret var ett lite roat "Utan tvekan!".

Så att... vi minns ju både "Jesus och den andra killen" och vad som hände när vi möttes första gången, det gör vi. Samtidigt är den sorgliga sanningen att det bara finns en sak som – för oss och i vår erfarenhet – är helt unik med den historien. Det att det blev såväl polisutredning som rättegång och dom av det. Vilket kanske berodde på platsen (hög polisnärvaro, generellt sett) och/eller på att någon ringde polisen.

Vi har otaliga gånger blivit attackerade fysiskt (slag, knuffar, sparkar, kastade stenar, kastade flaskor etc), jagade, hotade (åtminstone känns ett "Jag ska döda dig!" uttalat av någon som trängt upp en mot en vägg och håller en avslagen flaska i handen rätt mycket som ett hot, om vi säger så...det var inte enda gången heller).

De är inte ens de enda gärningsmän som fått teologiskt klingande smeknamn av oss. Vi hade, när vi bodde i Borås, praktiskt taget hela tiden vi bodde där faktiskt, upprepade problem med ett gäng unga killar som vi kallade för "Satan" (ledartypen) och "Smådjävlarna" (hans underhuggare).

Att benämna en annan människa Satan tar emot till och med mer än att kalla en våldsverkare för Jesus, men skälet var hans ögon. Jag har aldrig sett – varken förr eller senare – så kyliga ögon. Iskalla. Jag vet att jag tänkte när jag första gången såg blicken i de ögonen samtidigt som han gick till attack, att "så ser ondska ut."

Det gänget var den främsta anledningen till att vi båda två under den här tiden snabbt blev oroliga om den andre var oväntat sen hem (det här var innan vi hade mobiltelefoner, och nog kanske också det främsta skälet till att vi så småningom skaffade sådana).

Och inget av detta har vi på eget bevåg polisanmält. Varför? Ja, det kanske kan verka märkligt. Men jag tror att det handlar helt och hållet om skillnaden mellan att utsättas för något vid ett enda, unikt, tillfälle, å ena sidan, och att leva i en verklighet, ett upprepat mönster, som ser ut på ett visst sätt å den andra. I det första fallet blir det ett unikt trauma, där en del av bearbetningen nog kan vara att genom polisanmälan söka stöd och upprättelse från samhället. I det andra fallet blir det något pågående, som kostar alla krafter bara att försöka hantera och överleva, att anmäla blir en energiutgift som man inte har råd med.

Tack och lov är det inte riktigt ett mönster vi lever i längre. Jag tror inte att hatbrotten totalt sett minskat (se bara på alla brinnande flyktingförläggningar!), men åtminstone är just vi mindre utsatta.  Och kanske gäller det hbtq-personer generellt (utan att jag för den skull vill säga att alla hatbrott mot hbtq-personer upphört).

Kanske har den ökade synligheten för hbtq-personer haft en positiv effekt. Kanske spelar det roll att rättigheterna för hbtq-personer ökat, så att de (vi) av samhället och lagstiftningen numera behandlas i stort sett som vilka medborgare som helst. Kanske har detta sänt signaler om att de som hatar och hetsar mot hbtq-personer faktiskt inte har hela samhället i ryggen på samma sätt längre.

Den kristna tidningen Dagen varnade visserligen – upprepade gånger – på ledarplats för att det motsatta skulle ske. Om rättigheterna för homosexuella stärktes skulle våldet mot homosexuella öka ännu mer. Så kommenterades rapporterna om hatbrott mot hbt-personer. Vilket implicit rättfärdigade våldet. Samtidigt förminskades problematiken genom att det implicerades att siffrorna nog överdrivits (trots att forskningen alltså hävdade det motsatta, att mörkertalet var större än för andra brott). Dessutom, påstods det, hade de som lyfte och offentliggjorde den här verkligheten en dold agenda, de ville bara manipulera opinionen till att ge hbtq-personer samma juridiska rättigheter som övriga medborgare "För vem vågar ifrågasätta några rättigheter för en grupp som måste skyddas mot våld" (som Kerstin Klason skrev i en ledarkommentar).

Med andra ord, de som menar sig följa Jesus (den riktiga, s.a.s.) påminde under en lång tid plågsamt mycket snarare om "Jesus och den andra killen".

Många kristna undrar varför hbtq-personer har så lätt att förknippa dem med hatbrott, när de ju bara ägnar sig åt teologi.

Yeah. Well.

För framtiden skulle jag vilja ge mina kristna läsare ett råd, eller en uppmaning: Stå inte på hatarnas sida. Oavsett vem det är som hatas. Försvara inte våldet (inte ens implicit). Försök att vara lite mindre som "Jesus och den andra killen", och istället vara lite mer som den andra Jesus. Han från Nasaret, ni vet.

Det sistnämnda rådet tror jag till och med skulle kunna motiveras teologiskt....


---------

PS. Det här kan ses som ett utökat tillägg till inlägget om den där applåden.