Kvinnorna och kyrkan en radikal historia

... Litteraturhistorikern Anna Bohlin skriver intressant på Dagens Seglora, med just den titeln. Om att kombinationen kvinna och tro/kyrka inte alls med nödvändighet behöver resultera i undertryckt kvinna, utan lika gärna kan ta sig det motsatta uttrycket. Fredrika Bremer, Emilia Fogelklou och Elin Wägner är hennes främsta exempel.

Jag har ju skrivit en kandidatuppsats där jag analyserar kvinnliga evangelister inom den svenska pingströrelsen på motsvarande sätt, och det är inspirerande att se någon annan göra liknande iakttagelser, om än (huvudsakligen) inom Svenska kyrkan (och kväkarna).

Ska man anlägga ett klassperspektiv så hör de kvinnor som Anna Bohlin tar upp till medel- och överklass, medan de kvinnor jag skrev om hörde övervägande till det tidiga nittonhundratalets fattiga arbetarklass. Kanske är det skillnaden mellan den etablerade kyrkan och den (då) nya och framväxande frikyrkorörelsen. Den senare hade ännu inte funnit sin form, och gav därför även kvinnor ur de icke-vildade leden möjlighet att karva sig en plats. Medan den förra var en angelägenhet mest för samhällets bildade och besuttna, oavsett kön.

Det är en tanke som tål att funderas över hursomhelst.

Och i vilket fall som helst är det roligt att se att forskningen börjar ge det där med kön och kyrka lite fler nyanser. Dit och läs med er!