fredag 18 mars 2016

Varför fortsätta tjata?

 … En kärleksförklaring. Ett ansvarserkännande. Och en förklaring, helt enkelt.

Jag skriver ganska ofta om kombinationen frikyrka och hbtq här i bloggen (och annorstädes). Ofta utifrån en frustration över sånt som är galet. Är kanske lite sämre på att peka på goda exempel. Åtminstone här i bloggen, i mitt mer akademiska skrivande* är fördelningen jämnare. Med tyngdpunkt på det goda, skulle jag nog säga.

Så varför gör jag då det?

Den enkla tolkningen är förstås att det handlar om att jag själv är hbtq OCH har ett ”dunkelt förflutet” inom frikyrkan..

Men, nej. Eller, jo, jag *är* ju hbtq OCH jag har ett (mer eller mindre dunkelt…) frikyrkoförflutet. Men, nej. Det är inte förklaringen.

Det handlar i så otroligt liten grad om mig. Ingen (tror jag…) skulle bli gladare än jag om alla Sveriges frikyrkor blev sammanhang som var lika öppna och välkomnande för alla människor av alla kön, och oavsett kön på kärleken också. Men det skulle *inte* förändra *min* relation till frikyrkan. Den är vad den är. Väldigt komplicerad. Men inte av skäl som har det minsta med hbtq att göra.

Det handlar i själva verket om två saker.

För det första att jag helt enkelt älskar er, frikyrkor! Jag hör inte längre till. Vi har en komplicerad relation (kanske är min relation till er mer komplicerad än er till mig). Men jag älskar er! Och jag är helt övertygad om att ni gör er själva illa när ni fortsätter att köra fast i snäva definitioner av kön och kärlek. Ni blir själva skadade av det. Inte minst skadas era relationer till andra, förstås. Men även om vi tänker bort det, så är den rädslan för kärleken och den svart-vita synen på världen något ni själva far illa av. Och det är nåt så oerhört frustrerande att se någon, eller ett sammanhang, man älskar göra sig själv illa. Det går inte alltid att ha en låt-gå-attityd till det, hur mycket man än försöker.

För det andra handlar det om att ni gör andra illa. Människor jag känner. Människor jag har träffat. Men också, i väldigt hög grad, människor som skriver de brev som nu och då dimper ner i min inbox via kontaktformuläret här. Människor som anförtror mig sina berättelser. Och att fortsätta tjata är mitt sätt att ta ett ansvar för de berättelser som anförtrotts mig. Och de människor som finns bakom dem.


Så enkelt är det alltså. Två skäl. Tungt vägande. Men inte fler än så.


-----------------------------------------------

* Det är framförallt:
En B-uppsats om olika sätt att tala om homosexualitet inom pingströrelsen, som kanske i och för sig inte tecknar en alltför munter bild, men där jag också pekar på en förändring. En möjlig ljusning.

En C-uppsats hur evangelistrollen i den tidiga svenska pingströrelsen kunde erbjuda kvinnor, i synnerhet kvinnor ur arbetarklassen, en fristad från somliga begränsningar i den rådande kvinnorollen, och kanske rent av en möjlighet till frihet från den obligatoriska heterosexualiteten.

Och en essä där jag applicerar queerteoretisk analys (queerläsning) på den svenska pingströrelsen. Och som alltså *inte* är en ”queerattack” på pingströrelsen, utan mycket mer en ”queerkärleksförklaring” till densamma. Till och med examinatorn [som gav den högsta betyg, nota bene…] sa om den att den var ”så påfallande kärleksfull”  (inte på seminariet, sånt säger man inte på akademiska seminarier..., utan när vi råkades på ett uteställe i annat sammanhang).

(Inga länkar här just nu pga sitter med iPad och har inga dylika lätt tillgängliga, jag kommer kanske att uppdatera  med det senare. Eller så kan den som vill läsa något av ovanstående hojta till i kommentarerna, eller, om man vill vara mer anonym, i ovan nämnda och länkade kontaktformulär, så fixar jag det).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar