torsdag 12 november 2015

Vad en applåd kan berätta...

... Om #frikyrka #hbtq #hat och en del annat.

HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 4 (men del 5).

Tidigare delar finns här: Intro Lektion1 Lektion2 Lektion3 

Ibland hör jag kristna – framförallt frikyrkliga – tala om en "obegriplig aggressivitet" från hbtq-personer mot kyrkan i allmänhet, mot troende eller kanske mot frikyrkan i synnerhet.

Lite väl ofta innebär den där upplevda aggressiviteten iofs bara krav på lika rättigheter som hetero-cis-personer, och det oavsett hur det kravet framförs. Bara tanken att dessa människor skulle ha samma rättigheter som en själv är alltså för somliga "aggressiv" i sig. Den innebörden av det påståendet tänker jag dock lägga åt sidan här. Jag tror inte det är särskilt meningsfullt att försöka sig på förklaring och dialog med en som har den synen på sina medmänniskor.

Eller, om det är det, så är åtminstone inte jag den som vet hur.

Men sen finns det ju kristna människor som vill förstå hur de framstår i andras, i det här fallet främst hbtq-personers, ögon, och varför. Den här bloggposten är till er.

Jag har länge tänkt att det finns ett ögonblick i den svenska mediehistorien som i ett koncentrat skulle kunna förklara det för dem (dig/er). Det är kort, inte ens 30 sekunder långt, kärnan av det i alla fall. Och det är inte jättegammalt, har inte ens 20 år på nacken än.

Det är en applåd i programmet Debattakuten, inspelat i Jönköping i oktober 1998. Jag har hela programmet inspelat på VHS nånstans, men tyvärr råkade hela den samlingen i hjälplös oreda efter förra flytten så det som bara finns där är omöjligt att hitta (utan att titta sig igenom många hundra timmar video iaf). För min inre VHS-spelare är det ögonblicket ett av de allra mest glasklart bevarade TV-ögonblicken, men det hjälper ju föga innan någon hittat ett sätt att exportera filer från huvudet... så jag har tänkt att den förklaringen får vänta tills jag någon gång (troligtvis aldrig) har turen att snubbla över antingen rätt videokassett eller ett klipp på nätet.

Men så såg jag att Sveriges Radios Avgörande ögonblick (motsvarigheten till SVTs Öppet Arkiv) gjort en sammanställning av material som rör Ecce Homo, och i ett av de programmen finns även detta TV-ögonblick med. Om än – eftersom det är radio – endast i ljudform. Inbäddat nedan:



Tillägg: Hmm. Märker nu att klippet inte fungerar på min padda, utan bara på datorn. Vet inte varför. Men om du har samma problem så klicka här för att ta det via youtube istället. Och skruva upp volymen, den är rätt låg i klippet.


Tyvärr endast ljud, som sagt. Så blickarna och ansiktsuttrycken (entusiasm och gillande hos de som applåderar och chock och bestörtning hos enstaka övriga) får ni föreställa er.

Vilket är en bra början. För just föreställa er är något jag kommer be er om att göra nu, även i vidare bemärkelse.

Föreställ dig att du tittar på ett debattprogram om någon aktuell fråga, i studion har företrädare för kyrkan och kyrkor samlats.

Föreställ dig att en text läses upp som helt konkret föreskriver att du – ja, just DU – ska dödas på ett brutalt och blodigt sätt (det sägs visserligen inte hur i texten, men det är ju allmänt bekant att en avrättning på den tid som denna text kom till i inte direkt genomfördes med en överdos sömnmedel, där Bibeln föreskriver en metod för dödandet av personer som begått sexuella synder så är det stenande som ordineras).

Föreställ dig sedan att tanken på denna din blodiga och plågsamma död fyller en överväldigande majoritet av de representanter för kristna kyrkor som sitter i studion med – inte ens bara något slags beklagande medhåll, typ "Jo, det är sorgligt, men ska man följa Bibeln bokstavligt så är det så det måste vara." – utan med sådan glädje att de spontant applåderar.

Stanna i den tanken en stund. Fly den inte.

Givetvis är detta inte enda gången kristna företrädare offentligt visat den här typen av attityd mot hbtq-syskon – om det vore det ändå! (Exempelvis publicerades det ju en debattartikel undertecknad av 22 pastorer så sent som i våras – som visserligen inte efterlyste fysisk avrättning utan "bara" evigt helvete). Men jag tror det var ett av de ögonblick där hatet trädde fram som allra tydligast och mest avklätt. Jag tror också att det är ett ögonblick som sitter som etsat i minnet på alla hbtq-personer som hade det tveksamma nöjet att uppleva det när det begav sig.

Och jag tror att du – nu när du har prövat att föreställa dig och i tanken placera dig i den positionen – inte har så svårt att förstå det.

Gabriella Ahlström – som skrev boken Ecce Homo; berättelsen om en utställning – tar också upp just detta ögonblick som det som nog de flesta minns bäst. Hon har förlåtande attityd nog att säga att hon tror att många av de applåderande kristna också kände åtminstone ett sting av obehag. Efteråt. När de förstod vad de gjorde eller gjort.

Och det tror jag också. Inte alla, men många. Det vill jag åtminstone tro. Problemet är bara att skadan då redan var gjord.

Misstron mot frikyrkor och liknande hos många hbtq-personer – som kanske kan upplevas som aggressiv av någon som inte har inblick i bakgrunden – kommer ur detta, och lite för många liknande, ögonblick. Hos många ligger minnet av en skrämmande blodtörstig applåd och ekar i bakhuvudet när du presenterar dig som representant för en kyrka eller kyrklig organisation.

Förstår du det kanske du inte ser aggressivitet utan ett saknat eller skadat förtroende, som kan bli svårt att bygga upp (så misströsta inte om du inte lyckas).

Samtidigt ett förtroende som jag tror att du *kan* reparera – på sikt, åtminstone.

Med tålamod och förståelse för hur du – eller det du representerar – uppfattas, och varför.

En förståelse som jag gärna vill vara med och hjälpa till att bygga.

Hela min bloggserie HBT-kunskap för frikyrkliga – som detta är den femte delen i – är faktiskt ett försök på att öka förståelsen åt båda håll. Både öka förståelsen för HBTQ-personer och HBTQ-frågor bland frikyrkliga med vilja att lära, och att öka förståelsen för frikyrkan och frikyrkliga bland HBTQ-personer.


PS. Se även det här inlägget




tisdag 10 november 2015

Recension: I mjölnarens spår



... Romanen I mjölnarens spår är berättelsen om ett kvinnoöde på landsbygden i Östergötland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Emma föds 1873 och växer upp i ett kärleksfullt hem med sin far, sin styvmor och sina yngre halvsyskon. Hon förälskar sig i Alfred, och kärleken är besvarad. Men just som hon blivit giftasvuxen inträffar det som är hennes livs katastrof, och som kommer forma hela hennes framtida öde. Fadern lovar bort henne till Niklas Nilsson, en storbonde – åtminstone i sina egna ögon, men det framskymtar att han kanske överskattar sin egen status en aning – som hatar kvinnor, och är dubbelt så gammal som henne.

Hatet, föraktet, misshandeln och den nedlåtande behandlingen bryter efterhand ner Emma till den grad att hon inte vågar försöka göra sig fri.

De får en son, som fadern uppfostrar till samma kvinnohat och samma behandling av Emma, vilken alltså fortsätter efter Nilssons död.

När det blivit 1930-tal, sonen blivit en vuxen hustyrann nästan värre mot Emma än hans far var, och Emma blivit 63 år gammal, kommer en kvinna i trakten henne till hjälp. Och breven som tagits ifrån henne och undanhållits henne kommer fram.

Breven som hon skrivit, men aldrig skickat.
Breven från systern i Amerika och från Alfred.
Förklaringen till det arrangerade äktenskapet med Niklas Nilsson, det hon upplever som faderns obegripliga svek.

Hon får förklaringen på faderns svek, hon får återse Alfred, och hon återfår något av sitt livsmod och sin tro på världens godhet och sig själv. Men kanske är det för sent?

Romanen utspelar sig på flera tidsplan parallellt:

Barndomen, idyllen.

Tiden när Emma är mitt i livet och ser sin då lilla son ta efter fadern

Och slutligen 1936, året när Emma blivit 63 år gammal och en bruten och kuvad kvinna. Men samtidigt det tidsplan där det rör sig mot en upplösning.

Det är en viktig berättelse om hur kvinnomisshandel kan ärvas från far till barn, och hur den misshandlande mannens syn på kvinnan kan ges vidare till barnen. Barnet, som är i en total beroendeställning, vänder sig bort från den som inte kan beskydda det, och försöker blidka den som har makten att straffa även det. Ett slags stockholmssyndrom i familjetappning.

Jag gillar också greppet med de tre parallella tidsplanen. Det skapar ett starkt sammanhang mellan orsak och verkan. Vad som leder till vad.

I mjölnarens spår kan köpas från Adlibris, både som inbunden och som e-bok. Själv har jag fått den från författaren, Stina Nilsson Bassel, som hade vänligheten att sända mig ett recensionsexemplar.

torsdag 5 november 2015

Reflektioner kring "Tänk själv tänk tillsammans!" 17 juni 2013

Tillägg 5 november 2015 : Ja, det är ett rätt gammalt inlägg... Detta mer än två år gamla, men helt färdigskrivna, inlägg hittade jag bland mina opublicerade utkast när jag gjorde ännu ett försök att lära mig blogga via mobilen. Tycker faktiskt att det förtjänar att publiceras, även om det är allt annat än dagsaktuellt nu, så därför gör jag det. Och seminariet som det kommenterar går fortfarande att se, bara att klicka på länken.

Några spridda och osorterade reflektioner kring Nyhemsveckans eftermiddagsseminarium den 17 juni, med titel "Är bibelns syn på moral relevant? Om  livsstil, sexualitet och bibelsyn"  


Mentometerknapparna. Och frågan angående kön.

Generellt om mentometerknapparna: Att ha den typ av återkoppling mellan lyssnare och paneldeltagare som dels mentometerknapparna och dels möjligheten att ställa frågor eller lämna kommentarer via sms öppnade för är mycket positivt.

En av de frågor som mentometerknapparna användes till var den om kön (om könet hos de som tryckte på knapparna). Där fanns både det som var bra, det som var mindre bra och det som absolut kunde göras bättre.

Bra!: Att det fanns mer än två svarsalternativ.

För att: Det där med att det bara finns två kön varken är en biologisk eller psykologisk verklighet, utan just en av de där normerna som skulle diskuteras.

Mindre bra!: Att det enda alternativet utöver man och kvinna var "osäker på vilket".

För att: Formuleringen "osäker på vilket", när det är det enda alternativet till "man" eller "kvinna, uttrycker tanken att alla *egentligen* är män eller kvinnor, men att vissa kanske inte är säkra på "vilket". Det behöver inte ha varit avsikten bakom formuleringen, men det är ofrånkomligen en av signalerna som sänds. Detta blir exkluderande för alla med andra könsidentiteter.

Att ha osäker som svarsalternativ även på kön behöver inte vara fel i sig. Det går naturligtvis att vara osäker även på det. Däremot finns det könsidentiteter som varken är "man" eller "kvinna", men som inte innebär ett enda dugg mer osäkerhet än att identifiera sig som man eller kvinna.

Så ska det bara vara tre alternativ (och jag inser att upplägget med mentometerknappar gör att det maximala antalet svarsalternativ är begränsat) så är ett bättre tredjealternativ "annat".

Det är alltså en av de saker som kunde gjorts bättre, en annan var: Att utnyttja det faktum att det fanns en expert - Frida Ohlsson-Sandahl - på plats till att diskutera just den där tvåkönsnormen. Det gjordes inte direkt, och det hade samtalet tjänat på.

För att: Well... Det är väl rätt uppenbart resursslöseri att bjuda in någon talare och sedan inte utnyttja den fulla kompetensen i det ämne som rent faktiskt avhandlas. Tror att det är många bland åhörarna som haft en hel del frågor att ställa i det ämnet, och som kanske gått därifrån med ökad förståelse och allmänbildning.

Något annat som jag reagerade på och gärna vill kommentera.

Att Alf B. Svenssons diskuterade kärnfamiljen som kvinnofälla, och i det sammanhanget sa något om att i ett äktenskap måste man acceptera att ge mer än man får. Det uttalandet i just den kontexten fick nog många (åtminstone icke-frikyrkliga) att haja till. Så när moderatorn, Marcus Ardenfors, när han tog ordet sa just att många nog hajat till, så trodde jag att det var det han ville diskutera, men det handlade istället om Alf B. Svenssons självbeskrivning som egoist.

Det är naturligtvis en fråga som det går att ha olika åsikter om, den om ett äktenskap som bygger på ett ensidigt utnyttjande av den ena parten är ok. Men just därför kunde det ju ha diskuterats mer djuplodande.

För egen del så kan jag säga att jag bara ser en relation där en systematisk ojämlikhet i givande och tagande är ok: Förälderns relation till det minderåriga barnet. Ett barn har inga skyldigheter, endast rättigheter. Men i ALLA andra relationer bör, som jag ser det, ömsesidighet vara den helt omistliga grunden.

Tror dessutom att den som vill verka för bättre äktenskap och färre skilsmässor (vilket ju är ett ideal i pingströrelsen) inte har råd att vifta bort frågan om jämställdhet så lättvindigt.

Nåja.

På ett par punkter har jag också anledning att komma med direkta rättelser.

Sören Perder påstod om vigselrätt att: Vår [=pingströrelsens] vigselrätt berör bara man och kvinna. FEL! Den som har vigselrätt (även om det är via Pingst FFS) har per definition vigselrätt helt och hållet (det vill säga kan, med juridisk giltighet, viga alla par som har rätt att gifta sig, inte bara olikkönade). Jag har kollat detta med Kammarkollegiet eftersom påståendet förvånade mig. Att Pingst FFS har uppfattningen att vigselrätten bara ska utnyttjas för heteropar, och sannolikt skulle dra in vigselrätten för den som praktiserade något annat är sedan en annan sak. Vigselrätten i sig är däremot aldrig villkorad på det sättet, och kan heller inte vara.

Alf B. Svensson: Kvinnor mår bäst i kärnfamilj. FEL. Forskning visar att kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än de gjorde som gifta.

Övergripande kommentar: Riktigt glädjande - och bra - att seminariet överhuvudtaget kom till stånd. Kudos för det!